Habilt, hudlöst, trovärdigt och – för långt

Medea själv har resväskan packad och klar. Nej, man skall inte göra motstånd utan böja sig för ödet, i synnerhet om man är kvinna.

Men Medea är försmådd, övergiven och har förlorat allt. I sin stolta vägran att acceptera sakernas tilstånd kräver hon nu "ett annat öde".


I Sara Stridsbergs pjäs "Medealand" – ett slags gendiktning av Euripides berömda tragedi Medea, där titelfiguren hämnas sin svekfulle man Jason genom att i dramats slut ta livet av deras gemensamma barn – är spelplatsen förvisso ännu Korint och kungens namn ännu Kreon.

Men ur de arkaiska myternas dimmor manifesterar sig här en värld som är lika samtida som den är tidlös.

I Malmö Stadsteaters och Marie Parker Shaws uppsättning på Intiman betecknar Nina Franssons linjestränga och avskalade scenbild och vita luftiga kostymdesign det tidlösa tillståndet, medan Medea-figuren som psykotiskt vrak med ett briljant intellekt och självdestruktivt borderlinebeteende står för det moderna i människan.


Motiven förenar alltså den gamle tragödens och Stridsbergs respektive pjäser, men medan den förres monologer, dialoger och körpartier utgör ett slags argumentationsteknisk växelsång mellan olika livshållningar och dess moraliska konsekvenser, är Stridsbergs text helt fokuserad på Medeas subjektiva tankar och upplevelser.

På scenen sker så en total genomlysning av den tragiska hjältinnans katatoniska tillstånd och förbannelser över en värld och en lag som över en natt kan förvandla en övergiven kvinna och flykting till en misshaglig och icke önskvärd medborgare.


Jämfört med den uppsättning i Alexa Thers stiliserade regi som i höstas spelade på Betty Nansen Teatret i Köpenhamn, där rollgestalterna runt Medea snarare liknade ett slags skugglika beläten ur titelfigurens inre drömlandskap, är Parker Shaws ingång till texten mer traditionellt psykologiserande, med tydligt gestaltade dialoger och avgränsade scener.

Det sceniska resultatet av denna tolkning är förvisso habilt, och Susanne Karlsson gör ett starkt, hudlöst och rakt igenom trovärdigt porträtt av en kvinnas furiösa och desperata urkraft.

Men just uppsättningens naturalistiska spelstil sätter samtidigt krokben för Stridsbergs i själva verket mycket mer associativa och "fria" språk.


Glappet mellan text och scen blir därför extra tydligt i de alltför resonerande dialogerna mellan Medea och de andra rollerna (Magnus Schmitz som Jason, Li Brådhe som Gudinnan, Siw Erixon som Modern och Göran Dyrssen som Kungen).

Man hade gott också kunnat bearbeta och korta pjäsens sista tredejdel, där Medeas raka väg mot det oundvikliga slutet känns alltför lång, och där inte särskilt mycket av vikt eller dynamik tillförs dramat.

På Betty Nansen lyckades man med konststycket att spela samma pjäs på närmare halva tiden.