Det ojämlika känslolivet

Tre upplevelser, under ett och samma dygn:

1. Jag läser, äntligen, Liv Strömquists hyllade seriealbum "Prins Charles känsla" och kastas rakt in i en knivskarp redovisning av vad vi kan kalla den dysfunktionella heteronormativa begärsstrukturen. Den som världens högst betalda komiker drar trötta skämt om varje kväll på våra tv-apparater, men som man lika gärna kan gråta över som skratta åt. Och som går ut på att män är skiträdda för närhet och känslor men samtidigt någonstans beroende av en relation till en kvinna som i sin tur är beroende av att ständigt söka jobba sig in till själva kärnan av en tvåsamhet hon egentligen bara kan uppleva med väninnor och barn.

"Alla-älskar-Raymonds fru är alltså en modern Sisofys, som kämpar dag och natt med att försöka prata om känslor med sin man – ett projekt dömt till evigt misslyckande, men som hon är programmerad att fortsätta med i ett oändligt slaveri", skriver Strömquist.


2. Jag lyssnar på Radiopsykologen i P1. En kvinna ringer in och berättar om de ständiga konflikter hon har med sin man, hur han aldrig tar sitt ansvar för det gråtande barnet mitt i natten trots att han lovat, och hur hon alltid blir alldeles för arg och alldeles för känslomässig medan han vänder sig bort. Hon pendlar mellan raseriet och viljan att underkasta sig, att bli förnuftig och resonabel, och naturligtvis är det hon som tar det största ansvaret för relationen bland annat just genom att ringa till radion för att få råd.


3. På kvällen går jag till Skambyrån i Malmö, ett underbart sporadiskt återkommande evenemang där frivilliga läser högt ur gamla dagböcker, mestadels från tonårstiden. Föga förvånande är de flesta deltagarna kvinnor – det är ju mest tjejer som skriver dagbok. Denna afton berättar en kvinna om hur hennes typ sextonåriga jag "först blivit arg, sedan ännu mer kär" när det visat sig att hennes pojkvän inte ville låtsas om att de var ett par. Varför ännu mer kär? Jo, för att hon tolkade det hela till hans fördel förstås – och tyckte det var gulligt att han "var så blyg".

Vid ett senare tillfälle vill han inte låtsas om henne överhuvudtaget, och då bestämmer hon sig ändå för att göra slut. Men kär är hon naturligtvis fortfarande. En annan tjej erfar vid tolv års ålder hur svårt det är att låta bli att fnittra när killarna blåser ärtor på henne, trots att hon föraktar det mesiga i reaktionen. Kvällens enda manliga deltagare tycktes, hårddraget och något orättvist uppfattat i ett par bittra kvinnoöron, däremot ha tillbringat en del av sin tonårstid i ett hav av underbara flickor och kvinnor med mycket kärlek och förståelse att spendera.


Ja självklart ser jag ett mönster. Ett som naturligtvis inte är absolut och undantagslöst, och inte heller nödvändigtvis alltid hopplöst och tragiskt. För kvinnan som ringde till Radiopsykologen torde den typ av handfasta råd hon fick om försök till ömsesidig anpassning, baserade på den kärlek som faktiskt finns mellan henne och mannen, vara till större nytta än en feministisk föreläsning om affektiv ojämlikhet. Och på Skambyrån skrattar vi i publiken varmt åt klumpiga tonårsformuleringar av tragikomiska upplevelser oavsett uppläsarens kön och bristfälliga perspektiv.

Men såhär den åttonde mars, på den internationella kvinnodagen, är det värt att fundera lite extra på den större bilden. I kölvattnet av "prata-om-det"-kampanjen, den som handlade om att lyfta fram dåliga sexuella erfarenheter i ljuset, kanske det är dags att titta närmare också på andra aspekter av de intima relationerna mellan könen. Ibland är det privata – fortfarande – politiskt.