Bättre fokus behövs på biennalen Fotografi-i-fokus, anser Tomas Polvall efter att ha besökt några av de medverkande utställningslokalerna. Men han finner också engagemang.
Omedelbart är bilder skapade för ögat. Vi ser. Men blicken tänder tanken.
Enstaka bilder behöver inte tända några speciella tankar och förr gjorde de
sällan det. Klassiska flanörfotografier dominerade till långt in på
60-talet. Fotograferna var på ständiga stadsvandringar, beredda att fånga
människor i vardagliga situationer så att betraktaren kunde reflektera över
ögonblicksbilder på samma stillsamma sätt som fotograferna hade förevigat
dem. Nu när alla fotograferar växer viljan att inte fotografera som alla
andra. Hur det har breddat fotografins uttryck kan man under mars se när
fotobiennalen har ett flertal utställningar på olika platser i
Skåne. Det
mesta händer i
Malmö. Dit tar jag tåget.
På Galleri Final möter jag den franske fotografen Pascal
Fellonneau som visar bilder från
Island. Att han hamnade där berodde på
kärleken. Han mötte henne i sin hemstad
Bordeaux.
– Det var märkligt att komma till Island. Inga träd. Bara ett naket landskap.
Jag hamnade i
Akurereyri. Det var mitt i vintern, med få timmars ljus varje
dag, värst var att ljuset plötsligt kunde försvinna. Det var svårt att hitta
motiv och ett eget bildspråk. Andra fotografer valde det spektakulära
landskapet, men jag känner mig mer hemma i städer och de på Island liknande
ingenting annat jag hade sett.
Förundran är en passande rubrik för Fellonneaus exotiska och surrealistiska
fotografier. På en bild står en gräsklippare kvar i snön utanför ett hus.
Gröna ljusgirlanger får den att framstå som en alternativ julgran. Från
fönstren strömmar ett rött ljus ut till den kalla blå dagen.
Hur bearbetar en fotograf en svår barndom? Med kameran förstås. Hur
våldsam
Aida Chehrehgoshas uppgörelse med sina föräldrar har blivit kan ses
på
Format.
– Jag började fotografera mina föräldrar för att det var enda sättet för mig
att andas. Om jag inte fick förnedra dem som de hade förnedrat mig kunde jag
inte komma vidare. Kameran blev mitt vapen. Med den kunde jag såra mina
föräldrar. Ilskan inom mig var extrem.
Det syns på bilderna där din pappa ligger som om han är död.
– Det var befriande att hämnas det jag blivit utsatt för som barn. Jag fick ge
tillbaka. På bild kunde jag döda pappa. Med kameran som vapen fick jag honom
att ligga stilla. Vid ett tillfälle låg han på marken i tjugo minuter utan
att röra sig. Jag tänkte inte på hur det var för honom. Jag skulle bara ha
min bild. När jag fotograferade var jag kall och koncentrerad. Sedan kom
tankarna och känslorna. En tid senare kom tomheten och nya tankar och
känslor.
Har fotograferandet påverkat ditt förhållande till föräldrarna?
– Kärleken till pappa växte när han låg död framför kameran. Det var viktigt
att han gjorde som jag sade och att han inte frågade varför. Kanske var det
hans sätt att be om förlåtelse. Mina föräldrar har varit sårade och
besvikna, men de har accepterat mina bilder.
Jag hoppades att
Hans Hedströms bilder på Malmö museum skulle bli en
stor upplevelse. Under invigningen var det proppat med folk. Det var nästan
som om alla de tusentals människor fotografen mött under ett långt arbetsliv
hade samlats till en stor varm familjefest. Men hur många varv jag än
vandrade runt i lokalen och hur länge jag än betraktade
Åke Hedströms bilder
så hände ingenting. Inte en enda bild gav mina tankar vingar. De många
porträtten sade mig inget. Det saknas gestaltning och ett personligt
förhållningssätt. Det är sympatiskt och fullständigt ointressant.
"Bläck" är titeln på fotografier som visas som en
stillbildsfilm på
Dunkers i
Helsingborg. Tankar om smärta, tid och historia
kommenterar bilderna av tatuerade människor. Det är pretentiöst och pratigt.
Med fokus på berättelserna om Hans som vid 52 års ålder tatuerade hela
kroppen och
Katarina som uthärdade 44 timmars smärta för en tatuering längs
ryggraden kunde det ha blivit bättre. I de omsorgsfullt arrangerade
konstfotografierna av tatuerade människor lyser smärtan med sin frånvaro.
Fotobiennalen har alla möjligheter att bli en stor händelse, men samordningen
måste bli bättre. Texterna i utställningskatalogen är akademisk rappakalja
och formgivning imponerar inte. Flera utställningar har öppnat långt innan
invigningen och andra öppnar först om några veckor.