När är man en hjälte? I den fiktiva Lerstaden, i ett Kina där det under kulturrevolutionens efterdyningar börjar växa fram en spröd och lättkrossad demokratirörelse, är det många som upplever sig ringaktade.
Den omkringflackande ynglingen Bashi, den drömmande lille pojken Tong, den vanställda flickan Nini – de är alla individer som lider under den kärva och kärlekslösa livsmiljön i ett samhälle präglat av förtryck och fattigdom. Deras drömmar om upprättelse besannas på sätt och vis, men lyckan går dem ändå förbi.
Man skulle kunna kalla dem martyrer under sina egna, personliga behov. En annan typ av martyrskap gestaltas av de unga kvinnorna Shan och Kai.
”De hemlösa” tar sin början på morgonen för Shans avrättning. En gång var hon en nitisk och brutal rödgardist; nu står hon anklagad för kontrarevolutionär verksamhet.
Kai, som arbetar på radion och har i uppgift att leda fördömelseceremonin, befinner sig på en trygg plats i makthierarkin men vill i själva verket ta upp vad hon ser som Shans stafettpinne. I hemlighet föreställer hon sig att de båda förvandlar den offentliga fördömelsen av ”folkfienden” till en protest mot systemet. Men den fånge som leds upp på scenen är fysiskt och psykiskt nedbruten. Hon kan inte ropa slagord eftersom hennes stämband är avskurna.
Kais revolt kommer av sig och när den väl kommer till stånd innebär den ett martyrskap som, mot deras vilja, också drabbar hennes familj.
Både Kai och Shan har ett förflutet inom teatervärlden, där kommunistiska hjältinnor på scen offrar sina barn, föräldrar, älskade i den politiska kampen.
Detta är också inget mindre än vad systemet kräver av medborgarna. Shans mamma blir bortförd av polis när hon på gatan traditionsenligt bränner dotterns tillhörigheter för att underlätta hennes inträde i den andra världen.
Shan själv har som rödgardist hånat och angripit även sina egna föräldrar. När hon började tvivla på kulturrevolutionens förträfflighet blev hon angiven av sin pojkvän, vilken för detta svek belönades med en eftertraktad studieplats. Men att protestera mot systemets omänsklighet innebär även det att nära och kära offras.
Det är inga enkla situationer författarinnan Yiyun Li försätter sina romanfigurer i. Figurerna är i sig också komplext tecknade, och det på en stark, bärande prosa. Man skulle kunna invända mot enstaka passager, där den allvetande berättarens örnblick tittar in i lite väl många oroliga hjärtan och nedtyngda sinnen, och det hela under några ögonblick hotar urarta till en slags kollektivsnyftare. Man skulle också kunna tycka att det skissartade porträttet av lungsjuke dissidenten Jialin är något sentimentalt. Men det är randanmärkningar till vad som är ett djupt gripande och övertygande romanbygge.
Yiyun Li växte upp i Beijing och flyttade till USA 1996, vid tjugofyra års ålder. ”De hemlösa” är hennes första roman. Och den är en mycket imponerande debut.