Familjens säkra resa mot slutet

I pjäsen motsvaras han dock inte av sin namne, det omnämnda dödfödda barnet Eugene, utan av Edmund (Johannes Wanselow), den ene av två bröder i den familj som här får hela sin unkenhet vädrad under en fiktiv dag.

Gryningens mildhet, framför fondens glest upphängda, höga vita ribbor – antydande såväl somrigt staket som fängslande galler – blir inte långvarig. Muntert småprat mellan makarna James (Per Burell) och Mary Tyrone (Maria Selbing), om vikt, matvanor och snarkningar, övergår snart i sarkasmer och allt giftigare gliringar.

Inte många minuter hinner passera innan Mary första gången av många anklagar James för att vara den som, via sin grymma snålhet, är orsak till familjens elände.

Tidigt anas vidden av denna snålhet. Det sker via återkommande antydningar som genast slätas över – då livslögnen är en av de droger, vid sidan av de mer jordiska som alkohol och narkotika, som flitigt används för att hålla det flämtande skenet uppe.

Indirekt har James närmast patologiska besparingsiver orsakat det stora bråddjup som är vidhäftat Mary och som kan sägas utgöra dramats kärna.

Den glödheta sanning som alla fruktar och Mary själv förtränger in i det sista, har sitt ursprung i att hon i sviterna efter Edmunds födelse – behandlad av en tveksam men billig läkare, anlitad av maken – blivit beroende av morfin.

I förlängningen därav, förstärkt av abstinensframkallat självmordsförsök, utvecklas den än värre reaktionen att skulden projiceras på Edmund.

Såsom dagen i sig, lider familjen sakta men säkert mot nattens obönhörliga svärta och kyla. Förträngningsmekanismens svaga lindring, i intygad kärlek – ”trots allt” – till och från alla, kan inte bromsa den anträdda färden längs avslöjandenas långa, dystra allé. Den ena kapade livsdrömmen efter den andra passeras och om det slutligen är ”försoning” man når, sker det via insikt om att alla är i lika hög grad såväl orsak som verkan i detta stora, gemensamma misslyckande.

Text och handling når ut med all önskvärd tydlighet och stundtals även med brännande angelägenhet.

Handlingens realism må vara daterad, men som fallet även är med många dramer av O`Neills ”mentor” Strindberg, bränner det till som mest just där som tidsandans distans – skönt ledsagad av Özlem Dijle Neva Yigitbas spännande rytmer och musik – kan få det allmängiltiga att färdas med extra lätthet från scen till salong.