Först tänker jag: Nej. Jag tänker: Det är något för tacksamt över den här historien, något som är för lättfångat. Något med romanfigurerna ter sig alltför behagsjukt; som om de hela tiden suttit och väntat i skönlitteraturens arkipelag, halvfärdiga och redo att tas i bruk av någon som nöjer sig med att fylla i konturerna på estetiska schabloner.

Den rörande gamle mannen (i ”Kärlekens historia”) med sin aldrig glömda ungdomskärlek och sitt förunderliga förkomna romanutkast, universitetsläraren (i ”Man utan minne”) som upphittas omkringirrande och identitetslös i utkanten av öknen.... och nu, berättelsen om ett skrivbord och dess olika ägare. En berättelse som är flera olika berättelser men på sätt och vis en och samma, och vars första berättarröst hör till en författarinna vars skaparkraft tycks länkad till detta skrivbord.

Den hon riktar sin historia till kallas ”Herr Domare”, och de avsnitt i ”Det stora huset” som hon ger röst åt bär titeln ”Stå upp” (”All Rise”). Aha, ett slags rättegångsdrama tänker man (jag). Och så kan man se det men naturligtvis är saker och ting inte riktigt som jag ursprungligen tror.

För det är vad som händer härnäst, när jag läser Nicole Krauss. Plötsligt kommer någon annan in i romanen, eller något annat som en ny plats eller ett händelseförlopp som tar berättelsen i en helt ny riktning – utan att för den skull slita sönder den.

Krauss berättarteknik kan liknas vid en skruv, som vrider om och vrider om samtidigt som den borrar sig allt längre och djupare in i materialet, och i det sista varvet kommer ytterligare en ny, sista röst in eller ett sista stycke information som får allt att fästa. Receptet är detsamma, för bok efter bok. Och – det är smått fantastiskt – hon lyckas gång på gång med resultatet. På ett sätt som gör att jag har överseende med det som till att börja med verkar på en gång tillkämpat och förutsägbart.

Så vad är då själva materialet? Ja, här handlar det om människor som vänder sig bort från världen i oförmåga att hantera dess bristfällighet. Som försöker skapa egna världar. Som försöker förneka eller hålla fast vid vad som oåterkalleligt gått förlorat och som går vilse innanför sina egna murar.

En bakgrundsfond utgörs av den judiska historien med dess erfarenhet av förluster. Men vidast sett handlar det om oss alla. Om människors oförmåga att nå ut till varandra, om omöjligheten i att fullt ut lära känna någon hur nära den personen än befinner sig. Om våra olika former av självbedrägeri, våra ibland alltför väl fungerande skyddsmekanismer och vår oförmåga att vara fullt ut levande och närvarande i stunden.

Greppet att länka samman olika människoöden med hjälp av ett föremål som byter ägare är ganska beprövat, och kan te sig som en tunn ursäkt för att berätta om vitt skilda fiktiva gestalter inom samma ramar.

Avgörande blir då om dessa gestalter i sig har något tillräckligt angeläget att förmedla till oss. Och det har de, i detta fall.