Med journalist Markus Luttemans benägna bistånd har Patrik Sjöberg sammanställt en bok, ”Det du inte såg”. Jag tror att den är viktig. Inte bara för det som exploaterats i medierna: de sexuella övergrepp som begicks av Sjöbergs tränare och styvpappa, Viljo Nousiainen.

Om uppgifterna stämmer – och det finns vid det här laget ingen anledning att ifrågasätta dem – så är det en katastrof för svensk friidrott. Så många som samtidigt och under decennier måste ha tigit. Så många som rimligtvis borde ha sett, hört, förstått. Så många som har blundat och lagt locket på.

Detta är en moralhärva med flera involverade än den postumt uthängde demontränaren. För det fanns ju indicier, eller hur? Vuxen man ensam med pojkar, hemma i hans lägenhet eller på hotell i främmande städer, länder. Är det per definition inte lite suspekt? Någon mamma eller pappa borde väl anat ugglor i mossen?

Kruxet med den här sortens resonemang är att tusentals barn och ungdomar varit med om liknande situationer – utan att ha blivit sexuellt utnyttjade. Det vimlar av bangolfare och bowlare, alpinister och längdåkare som helg efter helg delat rum med betydligt äldre kollegor eller ledare – utan att något otillbörligt hänt.

Det förminskar inte värdet av Sjöbergs avslöjande. Sanningen bor ofta närmare än vi vill och vågar tro.

Men om preventiva metoder är allvarligt menade så borde de inriktas på beteendet, inte brottsplatsen. Pedofiler torde finnas varhelst. Därför tycks debatten vara en smula yrvaken – som vore platsen väsentligare än fenomenet.

Å andra sidan brudarna, striderna med myndigheter, pampar, auktoriteter! Det är också Patrik Sjöberg: ett liv i sus och dus, med begränsad ruelse, på hans villkor. Ingen av kvinna född kan ogilla rebellen som aldrig slutar odla revanschen.