Miniatyrer fångar livet

AMOS OZNY BOKUTSTÄLLNING. Att skapa ett fiktivt samhälle som utgör en miniatyr av det större, verkliga kan vara ett bra sätt för en författare att fånga och hålla fast både tids- och platstypiskt och mer allmängiltigt. Yiyun Li gav med sin roman ”De hemlösa” nyligen en bild av det postmaoistiska Kina med hjälp av den fiktiva Lerstaden. Amos Oz noveller i ”Lantliga scener” utspelar sig i ett påhittat, mindre israeliskt samhälle av idag, en plats han kallar Tel Ilan.

Det är en liten och ganska välmående ort i skärningspunkten mellan gammalt och nytt. Djuren har sålts av och jordbruksredskapen ligger i träda. Istället har butiker med konsthantverk och delikatesser som köps av turistande storstadsbor öppnats.

Oz fångar några av samhällets invånare i milt surrealistiska skeenden, scener där livets hjulspår plötsligt tar en oväntad riktning eller åker rakt ner i en underjordisk tunnel.

Tydligt allegorisk tycks berättelsen om den gamle Knessetledamoten som blivit bitter och senil, och som varje natt väcks av att han tycker sig höra hur någon gräver under husgrunden. Han anklagar den arabiske student dottern låter bo i verktygsskjulet. Men studenten hör också grävandet. Dottern avfärdar båda – tills hon en natt hör det själv.

Destabiliseringen gestaltas mer subtilt i berättelsen om mäklaren som drabbas av en främlings dömande blick, och därpå motståndslöst låter sig låsas in i källaren till det hus han velat köpa för att riva ner – ett hus i vilket traktens store författare, med Förintelsen som främsta tema, levt.

Men boken ska inte läsas med enbart en israelisk kontext för ögonen. När en man under en musikafton med bekanta plötsligt övermannas av sitt inre mörker och kryper in under en säng, den plats där värdparets son tagit livet av sig, skildrar detta förstås något som kunnat äga rum var som helst. De fiktiva gestalterna är allmänt igenkännbara, ibland något klyschiga, som till exempel den folkilskne nämnde politikern, Pesach Kedem, eller den ”förtorkade” kvinnliga läkaren Gili Steiner som förgäves väntar på att bli besökt av sin älskade systerson. Men Oz är en alltför skicklig och alltför människointresserad författare för att det klichéartade ska ta överhanden och verkligen bli störande.

Det finns också mycket humor i Kedems tirader över tiden och människorna (”Än sen om jag inte gillar honom. Det är ändå ingen som gillar någon.... En gång i tiden, för länge sen.... kunde människor någonstans kanske tycka lite om varandra. Inte alla. Inte mycket. Inte alltid. Bara här och var, lite grand. Men nu? Nuförtiden? Nu är alla hjärtan döda. Det är slut.”)

Kanske ska den sista novellen, ”På en avlägsen plats, i en annan tid”, ses som en slags passning till Kedem. Här är vi alltså inte längre i Tel Ilan. Berättarjaget är utskickad till en fattig ort vid en träskmark av Verket för underutvecklade områden.

Den förgiftade miljön kompletteras av områdets invånare, som beskrivs ungefär i linje med forna tiders hedningar och vildar. De är smutsiga och liderliga. Alla begår ”skändliga handlingar” med varandra. En messiasliknande gestalt dyker upp men förkastas av folket. Allt förfaller men livet fortgår ändå, tycks budskapet vara.

Denna novell avviker starkt mot bokens övriga och jag har svårt att se vad den egentligen tillför. Den utgör ett något irriterande slut på ett i övrigt mycket välkomponerat litterärt verk.