Naket och kritiklöst

En medelålders kvinna blir lämnad av sin man. Hon drabbas av en sorg som inte vill gå över. Med hjälp av en väninna i new age-svängen får hon kontakt med en rad terapeuter av olika skolor.

Hon fastnar för S., en ”själasörjare” och – vilket visar sig viktigt – en ”riktig man”.

Kvinnan heter Katja Kisch. Namnet för tankarna till Kajsa Kavat, och det är också som en kvinna med akut duktighetssyndrom Goldmans huvudperson i förstone presenteras. Hon är intellektuell och vass, en medial personlighet som framträder på tv med det återkommande inslaget ”Katjas Kritiska Krönika”. Hela denna persona kläs emellertid av i och med sammanbrottet, och det är inte bara med distans utan rentav en viss hånfullhet som författarinnan Goldman låter sin huvudperson i efterhandsperspektiv beskriva denna Katja och hennes liv.

För det är i ett ”efteråt”, i ett stort kök på landet, som huvudpersonen återger sin passionshistoria för läsaren. Mitt i lidandet delar hon med sig av matrecept och diverse andliga betraktelser, långt från huvudstaden och den ytlighet Goldman dessvärre verkar blanda samman med kritisk reflektion.

Ja, Katja faller alltså huvudstupa för sin terapeut. Hon blir passionerat förälskad. Hon förmår inte hålla de terapeutiska ramarna utan kommunicerar ständigt med det avgudade objektet, skriver till honom innerligt och intensivt, ibland svarar han, ibland inte.

Om och om igen erbjuder hon honom sin kärlek; han svarar att det är omöjligt, att det är hans ”heliga plikt” att leda henne på hennes inre resa och inget annat. Samtidigt blir det tydligt för läsaren, i alla fall för en läsare med ett minimum av kunskap om professionellt terapeutiskt arbete, hur han själv överträder gränser genom att svara på hennes personliga frågor, inlåta sig i brevväxling utanför terapirummet, låta sina tårar flöda, hålla om sin ”klient” i timmar.

Han vill göra henne mjuk, ”öppna hennes hjärta”, hyvla bort det kritiska. Nå, det lyckas honom verkligen. Och till slut, när Katja (för vilken gång i ordningen?) avslutar terapin och ånyo erbjuder honom sin kropp, säger han ja.

Han säger också: ”Du har ju talat om ditt förhållande till män, Katja. Om hur attackerande och kritisk du är... Jag är rädd för det, Katja. Jag har haft så många kvinnor som... och jag vill inte möta något sådant mer...”

Som mästare och lärjunge, lärare och elev, det är så förhållandet mellan S. och Katja genomgående beskrivs i boken. Ända till slutet, trots lärarens uppenbara bristfälligheter och insikten om det ohållbara. Det inger obehag. För mig som läsare framstår S. närmast som något liknande en sektledare och Katja som mer eller mindre hjärntvättad i sin relation till honom.

Ja, allting visas ju fram, men under ett lager av dimmig ”andlighet” och förpackat i veckotidningsform komplett med matlagningssidorna. Jag hade önskat att både författarinna och huvudperson (kanske är de att betrakta som ett och samma, kanske inte) visat en större lojalitet med den där förkastade och bespottade Kritiska Katja. Hon tycks mig behöva viss upprättelse.