Läsaren serveras skurkarna på ett fat, medan Carl Mørck omständligt tvingas gräva fram sanningen utifrån ett gammalt dubbelmord som hamnar på hans källarbord i det förre detta skräpförråd som inrymmer hela cold case-avdelning. Mørck själv och två i Mørcks skeptiska ögon irriterande inkompetenta polis-wannabes: den hemlighetsfulle Assad och den obstinata Rose.

Likväl bjuder ”Fasanjägarna” på spänning i den högre skolan. Och, mer förvånande, briljant humoristisk underhållning.

Tredje boken, ”Flaskpost från P”, är mer ambitiös och komplicerad än de tidigare böckerna, mer klassiskt spännande men också tyngd av en överflödig parallellhistoria. Men visst är det ypperlig deckarberättarkonst.

Adler-Olsen har stil och ett ypperligt sinne för komik. Genidraget är att belysa kommissarieklichén Mørck mot den alltid like solskensglade, alltmer gåtfulle assistenten Assad, och mot heltidsbitchen Rose. Båda är smartare än Mørck, vilket han själv givetvis vägrar att erkänna. Istället muttrar han. Läsaren skrattar.

I en vanligtvis så allvarlig (läs humorlös) genre som deckare är Jussi Adler- Olsen ett befriande lättsamt under att skåda.