Det slutar inte bra, varken för personerna eller för Jens Lapidus så kallade Stockholm Noir-trilogi.

Jens Lapidus är en storsäljande deckarförfattare och trilogins föregående delar har också lovordats av kritikerna. Inte minst hyllas Lapidus för sin moderna thrillerprosa: slang och jargong från gatan och förorten. Men jag har problem med hans sätt att skriva, särskilt i nya romanen ”Livet deluxe”.

De korta, avhuggna meningarna hade kunnat driva på berättelsen och trissa upp spänningen. Men dels hackas det upp lite hur som helst, ibland kan språket likna en illa översatt James Ellroy. Som sämst blir det barnspråk. Typ: ”Jorge sovit taskigt i natt.”

Dels är vissa romansidor skrivna på så att säga normalsvenska med längre, fullständiga meningar. Men varför skriver Lapidus än så och än så? Språket följer ju inte personerna utan förändras hipp som happ.

Det här stoppade upp läsningen för mig. Läsandet blir inte lättare av att flera historier berättas parallellt och att trådarna tvinnas ihop så långsamt. (En tråd hänger fortfarande och dinglar när boken är slut. Fast det var väl meningen?)

Jag tycker det är synd, för Jens Lapidus har ju något spännande och intressant att berätta. Han skriver trovärdigt också. Han får mig att tro, liksom i tidigare romaner, att personerna är verkliga människor i Stockholm.

Flera av dem återkommer. Radovan, ledare för juggemaffian, håller på som förut men också dottern Natalie får nu en större och viktigare funktion. (Ska jag avslöja anledningen? Det står ju i baksidestexten: ”En hitman har fått ett uppdrag.”) JW sitter på kåken men fortsätter ändå med sina affärer. Jorge, som öppnat café med kompisen Mahmud, drömmer om den sista stora stöten – i stil med helikopterrånet – och sen ”Livet deluxe”.

Polisen Martin Hägerström, som jobbar undercover på Salbergaanstalten och blir allt mer insyltad på fel sida, är väl mindre trovärdig. Eller går polisarbete till så här? Jag undrar men Lapidus vet säkert bättre.

Många bra detaljer. Som att citerade tidningsartiklar och förhörsprotokoll är skrivna på ännu fler sorters svenska. De känns äkta. Och beskrivningen av puben Half Way Inn på Söder i Stockholm måste vara exakt. Även extraberättelsen – eller diskussionsämnet – om manlig homosexualitet är känsligt skriven.

Men som helhet, som romanbygge? Rangligt, nästan fallfärdigt. Vågar man misstänka att ”Livet deluxe” är ett exempel på den allt mer vanliga sortens deckare som skrivs gemensamt av förlagsredaktör och författare? Resultat: lite väl mycket av plockepinn.