Styrkan ligger i berättandet

Andersson har aldrig träffat Piraten men de hade utan tvivel trivts i varandras sällskap. Den sistnämnda gläntar säkert på sin gravsten i Ravlunda och ler i mjugg åt att lyssna på en lika god berättare som han själv. Duktiga kvinnliga berättare vimlar det inte direkt av men Anderssons dotter Maria Ingvarsdotter är helt klart en av dem, men så har hon ju också att brås på. Känslan de förmedlar med sin gestaltande berättarteater är samma som den man hade som liten, när bästa fröken läste högt i skolan.

Det är inte många sekunder Ingvar Andersson behöver stå på scen innan den första skrattsalvan ljuder åt den första historien om Alfred och Almas konfirmation. Efter den inledande monologen äntrar Ingvarsdotter scenen, i form av hembiträdet Dalia, genom en av de två dörrar som utgör fonden av scenen. Rekvisitan som består av olika hattar, klänningar och skjortor är sparsam men effektiv. Fokus och även styrkan ligger i berättandet och far och dotter kompletterar varandra väl.

Ingvar Anderssons fru, Maryanne Anderson, har gjort urvalet och bearbetat materialet och vi får möta både kända och okända karaktärer som bodbetjänten Severinsson, Dr Salomo och hans medhjälpare Alma och så klart Edvin Strid, mer känd som Bombi Bitt. En av historierna, Judiths berättelse, är opublicerad och tillhandahölls av Piratensällskapet. Mellan varven bjuder Andersson på historier om Piraten och hans liv och medan vi väntar på att alla ska ta plats efter pausen berättar Andersson en egen historia om hörapparater, inte helt olik Piratens berättelser.

Värmen inne i Västergårda är det enda som gör att man inte vill sitta kvar i timmar och bara lyssna. Men trots värmen vore det synd att byta till annan lokal, bygdegården fungerar som en fenomenal scen fastän den knappt finns någon scen att tala om.