Ett steg vidare – med konsten

VÄ. Björn Wikström från Kristianstad bloggade om sin sorg. Sina tankar, känslor. Han skrev om livet efter den fruktansvärda olyckan som krävde två liv; Josefin, Björns fru, och två veckor gamla Saga. Kvar fanns Björn och Ellen, äldsta dottern, bara de två tillsammans med en sorg som inte fick bli förlamande. Björns blogg, ”Ensampappa”, följdes över hela landet.

– Men nu har jag stängt bloggen. Det har snart gått tre och ett halvt år sedan olyckan och det är inget som försvinner, någonsin. Man kan aldrig glömma, men man måste försöka gå vidare. Hur man gör? Jag vet inte ... bara att man måste försöka. Skrivandet hjälpte mig otroligt mycket, och jag är oerhört tacksam mot alla som följt och stöttat oss ... och vi hörs på facebook framöver.

Björn Wikström trodde länge att skrivandet var hans röst, hans ådra, men hittade – verkligen hittade – till konsten. Han säger att det alltid funnits en stark kreativ sida hos honom, från att han som yngre sysslade med musik – skrev låtar som bearbetade en tuff uppväxt med föräldrarnas skilsmässa och mammans svåra sjukdom – till att han en bit in på 1990- talet fick plats som lärling/assistent hos en konstnär i Malmö-/Ystadstrakten.

– Blandade färger, spikade ramar, spände dukar. Det var inget som fäste, säger han.

Men det kom en oväntad retur. Konsten blev något som bara hände. Något han varken sökte sig till eller försökte värja sig emot.

– Det var verkligen den känslan: Vad nu då? Jag började måla. Älskade färgerna, hittade mina strukturer. Uttryckte mina känslor, började bygga en ny identitet.

Björn Wikström säger att konsten, precis som så mycket annat i livet, handlar om att våga. Han kan bli trött på frågan som återkommer: ”Vilken konstskola har du gått på?”

– Konsten är inte till för vissa utvalda. Det jag kan har jag lärt mig själv. Jag vill alltid lära mig mer, så klart, men det är inget som säger att mina målningar blir så mycket bättre av några år på Konstfack. Vem bestämmer vad som är bra, förresten? Magin finns i momentet när något växer fram och när det sedan kan uppstå en dialog med betraktaren.

Han målar abstrakt, i starka färgkaskader. Lager på lager, med spackelspade som ett arbetsredskap.

”Hail to the child” mäter 3 meter x 2,40 meter. Ett par timmar efter att den var klar såg Björn Wikström ”en bombhärd i Saigon” ... i dag ser han något annat, ”nästan sakralt”.

Så kan det vara med konsten. Så ska det vara, menar Björn Wikström. Konstnärens uttryck finns i betraktarens öga. Och han vill att fler ska se. För några månader sedan flyttade han in i gamla skolan i Vä, tillsammans med Ellen och nya livskamraten, kläddesignern Fia Persson. Under konstveckan i påskas öppnade de sitt hem för allmänheten. Björn Wikström målade 16 tavlor på fyra dagar, hade sin utställning, mötte en publik och tog ett beslut om framtiden.

– Det här är vad jag kommer att syssla med på heltid, åtminstone de närmaste åren.

Han har sökt till konstkola i Kristianstad och börjar studera i höst.

Innan dess, dock: utställning under Kristianstadsdagarna som invigs i dag. Björn Wikström visar ett antal av sina senaste målningar på olika platser i stan. Exakt var verken finns vet han inte när vi träffas i ateljén ett par dagar tidigare. Däremot är det bestämt att han också ska jobba fram en ny målning, mitt bland festivalbesökarna på Stora torg.

– Jag åker dit med mina färger och min ipod. Sedan får vi se vad som händer, säger han.

Varför offentlig utsmyckning? Och varför just under Kristianstadsdagarna?

– På den första frågan får jag svara att jag har hört att Kristianstad en gång i tiden var en stad med mycket offentlig konst. Så uppfattar jag inte att det är idag. När det kommer till Kristianstadsdagarna handlar det förstås dels om att jag vill visa vad jag håller på med för så många som möjligt ... men också om de där tankarna på att konsten verkligen är till för alla. Hur många barn och ungdomar går och tittar på en konstutställning i vanliga fall? Inte så många, va? Nu blir konsten en naturlig del av festivalen och då hoppas jag att folk stannar upp ett tag. Betraktar och funderar.

Två års studier på konstskola ... du är inte rädd att fastna i en form?

Björn Wikström skrattar och säger sedan:

– Jag har inte sökt mig dit för att förändra ett uttryck ... jag kommer ändå aldrig att kunna måla figurativt. Då är det naturligare för mig att ta fram kameran. Däremot kan det inte vara fel att lära sig nya tekniker, att blanda tekniker ... kanske använda bara händerna eller en gammal tröja.

Björn Wikström tömmer kaffekoppen. Han halvspringer bort till några tavlor som lutar mot väggarna. Han är ivrig, vill gärna visa allt – på en gång. Stöter till ”Hail to the child”, mastodontverket, som nästan kraschar till marken. Björn hinner rädda målningen, precis, och säger i samma andetag: ”Inga problem. Det är bara en tavla, eller hur? Jag kan alltid måla en ny.”

”Hail to the child”. Björn Wikström med mastodontverket, 3 meter x 2,40 meter. Foto: Jörgen Johansson

”Jag har stängt bloggen. Det har snart gått tre och ett halvt år sedan olyckan och det är inget som försvinner, någonsin. Man kan aldrig glömma, men man måste försöka gå vidare”, säger Björn Wikström.