Minnen av när Vä var danskt

Att färdas längs kungsvägar och möta namnen på de danska medeltidskungarna i Väs gatunät, är det förbundet med någon speciell känsla? Förnimms historiens vingslag eller är det som vilken väg som helst? En liten enkät ger ett blandat utslag. En enkel broschyr kunde vara till stor hjälp för den historieintresserade.

Jag ger mig ut på en liten stadsvandring och finner det medeltida gatunamnsområdet väl samlat, anpassat till fots i sin utsträckning.

Men först några reflektioner. Vem bestämmer våra vägnamn? I sista hand politikerna i kultur- och fritid stödjande sig på en namnberedningsgrupps förslag. I den sitter både tjänstemän och politiker. I fallet med Väs namnkungadöme känner jag närvaron av en speciell person, Christer Olofsson som satte sin prägel på dåvarande kulturnämndens arbete. Det är hans medeltidsintresse som fått sitt fulla genomslag i de danska namnen. Han satt som ordförande i nämnden och med ett klubbslag bestämde han namnen.

Vad ville han med detta? Jo, förmodligen väcka vårt historiska intresse, erinra om den tid då Vä var danskt. En annan tidpunkt av jubileumsintresse närmar sig nu, nämligen 1612 (2012) då Vä brändes och bytte från dansk till svensk dominans och Kristianstad blev väckt som tanke i ett danskt kungligt huvud.

Vi rationella nutidsmänniskor vill inte ha för krångliga namn, de ska vara korta och lättstavade, möjligen med anknytning till någon känd person eller naturfenomen. Men vem är Hardeknut och Lavard och vem är Emune? Konstiga namn. De dyker upp under min promenad och får svara genom bibliotekshjälp under mina Vävandringar.

Det finns flera danska kungar med namnet Knud. De som närmst kan ifrågakomma som namngivare är Knud den Store och Knud den Hellige. Den senares kvarlevor har jag betraktat i Sankt Knuts kyrka i Odense, där de förvaras i en glaskista. Platsen framför högaltaret är en plats med hög symbolladdning. Kungen har sökt sig själv dit och lät sig motståndslöst huggas ner, ett offer av katedrala mått. Det för tankarna till ett annat katedralmord, det på ärkebiskopen av Canterbury, Tomas Becket år 1170. Dessa mord väckte harm och sorg, särskilt det på Becket och nyheten därom spred sig i hela den katolska världen. Den kungjordes även i Lyngsjö kryka som en i dopfunten inhuggen bildberättelse. Så internationella var medeltidens kommunikationer, och konstens, att de nådde fram till en liten bondby i nordöstra Skåne.