Ökad makt med Valdemar

De tre valdemarerna, som fått en väg uppkallad efter sig, är under 1200- och 1300-talen representanter för en kungamakt som stadigt ökade sin och Danmarks maktställning. Valdemar Sejr (segraren) lyckades med klokhet och måttfullhet vinna över kyrkan på sin sida i den känsliga frågan om vem som var överordnad vem, staten eller kyrkan.

Hans vänskap med ärkebiskop Andreas Suneson var betydelsefull i sammanhanget liksom att det var han som krönte Valdemar till kung i Lunds domkyrka 1202. Han fick i sin hand ett styrmedel för både himmel och jord, såväl kräklan som spiran.

En Valdemar som vi gärna menar vara en vilsekommen är Valdemar Atterdag (död 1375). Honom vill vi inte ära, han som med tyska legoknektar slaktade den gotländska bondehären utanför Visby ringmur 1361. Men danskarna vill ära honom; ”Danmarks største konge” upplyste en dansk kvinna mig om när vi stod gemensamt och betraktade Valdemars grav i kyrkan i Sorö.

Även Hellqvists kända talva ”Brandskattningen av Visby” kan anföras mot Valdemar Atterdag. Han sitter där på sin improviserade tron och utstrålar grymhet och hämndbegär. Han räknar gotlänningarnas ”guldskatt” till sista vigselringen (se Hellqvists tavla). I brutal politisk effektivitet överglänser han föregångaren Valdemar den Store som visar ridderliga drag och tog korstågstanken på allvar.

Ett plus dock för Atterdag; hans faderskap till Margaretha, den blivande unionsregenten (Kalmarunionen). Hon är en del av Atterdag = åter dag – det ljusnade för Danmark. Låt oss följa Valdemar den Store på hans väg till Mariakyrkan.