Framme vid Paradisets Have

VÄ. Någon kungsstuga att binda någon av kungarna till finns inte, lika lite fanns en kungsgård att åberopa. Med fantasins hjälp får man bygga ut det kungliga landskapet och låta en prins Valiant möta en kung Valdemar på Kung Valdemars väg. Så kan det växa fram ett krönikespel att uppföras kommande minnesår, 2012.

På dansk sida finns en rik flora av ”kungliga” berättelser, särskilt har Karen Blixen använt sig av medeltida stoff, som det om Knut den Store, om hur han lärde sina insmickrande hovmän att det finns gränser för kungens makt. Han lät sätta sig på en stol vid strandkanten av havet och befallde det att lägga sig, vilket det inte gjorde. Maktstrukturer intresserade Karen Blixen och medeltiden försåg med exempel. Ett praktfullt sådant är det om Erik Klipping som dock väntar på sin ”uppståndelse” som gatunamn i gamla Vä. Spelar estetiken hur det låter någon roll? Knappast av svaren att döma.

Slutsatsen måste bli att de som bor i kungariket Vä inte fullt ut är medvetna om sina ”anor” och knappast skiljer i klang på Snårarpsvägen och Kung Valdemars väg. För den tillfällige vandraren kan det ovanliga namnskicket väcka intresse. Så behovet av en broschyr anmäler sig också här. Hela miljön runt det gamla torget är en skyddsvärd kulturmiljö med kyrkan innesluten i en nära på kvadratisk kyrkogård.

När jag nått upp till torget slår en bölja av väldoft emot mig. Det är den rikblommande honungsrosen vid grinden till vad jag kallat Paradisets Have, som välkomnar med sina ljuvligheter. Generöst lämnar den ut hela sitt ”doftväsen”. Som vid förra besöket, för två år sedan, tänker jag. En annan ros smyger sig fram i medvetandet, den som ”skär och blid” springer ut vid juletid och som ”frälsa skall vår jord”. Marias ros i Mariakyrkan, en självklar namngivning, men vem bestämmer egentligen över kyrkornas namn?

Skribenten vill rikta ett stort tack för faktahjälp till Monica Lundström, sekreterare i namnberedningen, och Ellinor Högström, biblioteket i Vä.