”Kvinnlig kunglighet bär på bästa berättelsen från Vä”

Som boende på orten uppskattade jag mycket Hans Holmbergs artiklar om de historiska personerna bakom vägnamnen i Vä.

Att bestämma vägnamn är ingen enkel uppgift. Men visst blir man lockad, att så som Hans Holmberg gör i seriens sista artikel, lyfta fram ett par personligheter vars namn är väl kvalificerade att finnas med när nya vägar planeras i Vä.

Nästa år är det som bekant 400 år sedan svenskarna under Gustav II Adolfs ledning anföll och brände Vä. Vi vet vad följden blev, 1614 grundades Kristianstad.

Väborna visste att svenskarna var på väg och flydde. Från Munkeberg kunde de sedan se svenskarnas framfart. En av dem som stod där och såg förstörelsen hette Anna Gregersdatter. Hon var sedan något år änka och hade strax före flykten bett byfogden och andra ledande män ta hand om hennes värdesaker. När de sedan återvände förnekade männen ansvar för sakerna. Anna Gregersdatter blev naturligtvis förtvivlad och inledde processer mot männen. Hon förlorade, men gav aldrig upp hoppet om rättvisa. Detta ifrågasättande av maktens människor gav henne vanrykte också i den nya staden på Allön.

Kungar må vara intressanta, men frågan är om det inte är en kvinnlig kunglighet som bär på den mest intressanta berättelsen från Vä.

Rikissa som bodde i Kungsgården i Vä under lång tid på 1100-talet var själv från Polen. Hon var gift med kungligheter från tre olika länder. Först med den danska prinsen Magnus Nielsson. När han dog gifte hon sig med storfurste Vladimir av Novgorod. När också denne dog gifte hon sig en tredje gång, nu med den svenska kungen Sverker den Äldre.

Det är en historia som berättar om Skånes läge och roll i världen. Rikissa har så vitt jag vet ingen gata, dottern Sofia var däremot gift med mannen som gett namn till Kung Valdemars väg.