Bra vind för silvret

KRISTIANSTAD. – Jag vet inte vad det blir av detta, men om man vill kan det bli väldigt mycket.

Säger Ingemar Grönroos när jag tar mig upp till vinden, upp för den nya trappan, med bland annat Arne Sandströms gamla räcke från Sparbanken. (Nej, han säger inte väldigt men svordomar känns bara fel i tryck.) Vindens golvyta om cirka 70 kvadrat kommer framöver att bli en ny utställningslokal, främst för Grönroos egna silverföremål men det kan även bli fråga om fler gästande konstnärer och konsthantverkare.

– Det som sker den första veckan är ett experiment, ett test för att se potentialen med lokalen. Efter nästa helg kommer bara mina grejer att stå kvar, jag ska bara få upp skiten från smedjan först.

Silversmedjans historia är lång och rik och Ingemar Grönroos har under senare år gjort gradvisa förbättringar, främst genom reparationen av taket. Att förvandla vinden, med sin höga takhöjd och sitt snygga ljus, är en idé han burit länge, närmare bestämt i 35 år. Nu är han nöjd, och prisar Kjell Johansson, byggkunnig styrelsemedlem i Silversmedjans vänner, som samarbetat med Grönroos om bygget.

– Vi är inte klara, jag ska måla taket i en ljusgrå nyans, sätta in en kamin och fixa till skorstenen. Det är bra nu, men det kommer att bli ännu bättre. Det här fönstret satte vi in i veckan och jag är mycket nöjd, säger han och ställer sig framför det fönster där det förr endast var stängda luckor. Utsikten är mot gamla kyrkogården.

I utställningslokalen kommer Ingemar Grönroos silverarbeten att hamna i en ny miljö. Istället för att trängas i smedjans arbetslokal ges de hädanefter mer luft och bättre ljus. Något som smeden själv gillar. ”Det är först när jag ser mina grejer på en utställning som jag inser att de duger”, som han uttrycker det.

Till öppningsutställningen blir han dock inte ensam. På väggarna kommer han att visa lundakonstnär Carl Gustafssons måleri och i montrar blir det smyckeskonst av Annmari Andersson och Sonja Ekman.

De båda sistnämnda har under några års tid även arbetat i Grönroos smedja, ett samarbete som alla tre gillar. Numera. Ja, Ingemar Grönroos tycker till och med att ungefär ett besök om året är alltför sällan. Inledningsvis lät det dock annorlunda.

– Jag var hemskt motvillig, tyckte inte alls att det var en bra idé att de skulle vara här och arbeta med mig under flera dagar. När jag förstod att de först var tvungna att få ett stipendium gav jag med mig. Det får de aldrig, tänkte jag. Men det fick dom, på stubinen.

– Oftast sitter man själv och jobbar, och det har sin fördel, men här kan vi utbyta idéer och prata om olika tekniska lösningar. Sedan är miljön fantastisk och Ingemar, ja, han är ju också speciell, säger Annmari Andersson.

Så när nya vindslokalen stod färdig ställde han frågan om de ville visa sina smycken. Svaret blev ja.

De håller på och packar upp under vårt besök, nämner betydelsen av smycken genom mänsklighetens historia – inte minst vid ceremonier och större privata händelser – och att de trivs med att jobba i de mindre formaten. Grönroos delar inte deras fascination.

– När en kompis fru fyllde femtio ville hon nödvändigtvis ha tingeltangel, så då gjorde jag ett smycke. Det har jag sedan fått göra vid fler tillfällen, alldeles för många gånger. Jag har svårt med pillet, tittar man för länge på grejerna så känns det som om de flyttar på sig.