Skilda åsikter

ANTOLOGI. Debattbok

Maria Sveland & Katarina Wennstam (red.)

”Happy, happy – en bok om skilsmässa” (Atlas)

På ett sätt tillhör jag absolut rätt målgrupp för den här antologin. På ett annat sätt inte alls. För jag är å ena sidan ganska nyskild – men jag kan å andra sidan inte påstå att jag är happyhappy i denna situation.

Jag skulle vilja kunna vara mer solidarisk med redaktörsparet Sveland/Wennstam. För visst finns det en påträngande parsamhetsnorm och visst har kärnfamiljsbyggandet, inom ramarna för ett äktenskap som ingås i kyrkan under traditionsenlig klädsel och ringpåträdande, fått ett märkligt uppsving på senare tid.

En vän till mig som är åttiotalist berättar om hur stor press han känner på sig att ha en relation – hur märkligt det ses som i hans miljö att han är singel. För mig som sextiotalist känns detta absurt. Det är något nytt som pågår. Eller kanske snarare något nygammalt.

Lika nygammalt är den här bokens syfte. Att visa på möjligheten till befrielse genom skilsmässa var en hel trend under sjuttiotalet. Minns Ingmar Bergmans stolthet över att hans serie ”Scener ur ett äktenskap” ansågs ha bidragit till att öka skilsmässotalen!

När redaktörerna skriver i förordet till ”Happy, happy” att ”bilden av skilsmässan har hitintills varit så entydigt negativ att vi tycker att det behövs en ny bild” tycks detta väl närsynt. Samtidigt finner jag inget skäl att ifrågasätta att det kan behövas en och annan motvikt till den nyutsprungna kärnfamiljsromantiken.

Problemet är att Sveland och Wennstam inte kan låta bli att måla upp en annan slags normativitet. ”Har du skilt dig? Grattis!” står det på förlagets följebrev. Så heter också Mian Lodalens bidrag till boken – en text som ironiskt nog egentligen till största delen består av redogörelser för egna mer och mindre smärtsamma separationer. Och däri finns ju också svaret till den manierat oskuldsfulla fråga Gudrun Schyman ställer i sin text: ”Varför möts vi inte av lyckönskningar när vi annonserar beslut om separation?”

Många av skribenterna är noga att också framhålla den smärta som (i allmänhet) hör till en skilsmässa, hur lycklig man nu som frånskild än har möjlighet att bli. ”En skilsmässa kräver att man vågar gå ner i de svartaste katakomberna”, skriver Helena von Zweigbergk. ”Vågar möta sorgen och ilskan när den kommer.”

Ja, och hur känns det då, när man är nere i en svart katakomb, att bli bemött med ett ”Grattis!”? Jag måste tyvärr meddela redaktörerna att hur mycket jag än rent teoretiskt kan uppskatta deras uppsåt att stärka just sådana som jag så känns ändå de dominerande raderna av klämkäcka tillrop och beskrivningar av en paradisisk ny tillvaro fylld av självkärlek och gyllene frihet närmast förolämpande förljugna och ytliga.

Sveland, Wennstam och flera bidragsgivare känner sig stötta av omvärldens negativa attityd till skilsmässa. Jag känner egentligen inte igen mig i det de beskriver, jag har aldrig känt att någon velat förse mig med en utifrånkommande misärstämpel på grund av skilsmässan.

Men oaktat detta – är det bara därifrån denna ivriga vilja att tvätta bort ord som ”misslyckande” och ”tragik” från skilsmässosituationen kommer? Varför är man, samtidigt som man inte säger sig vilja förtiga smärtan, så mån om att i slutändan vilja klä in det hela i glansigt, smärtfritt happypapper?