Bland skärvor och minnen

Genom musikhistorien har gitarren varit en politisk och kulturbärande symbol. Woody Guthrie uppträdde ofta med texten ”This Machine Kills Fascists” på sin gitarr. Senare gitarrister som Pete Townsend och Kurt Cobain slog ofta sönder sina ”maskiner” medan Jimi Hendrix brände upp sin.

Konstnären Anders Kappel, bosatt utanför Maglehem, har också fascinerats av gitarren som symbol och ställer på Krognoshuset i Lund ut ett antal diptyker där formen utgörs av olika gitarrmärkens plektrumskydd. Resultatet blir en sorts modernt ikonmåleri där man slås av hur former som man kunde tro var igenkännbara endast för den invigde faktiskt är del av vårt kulturella allmängods.

Kappel har sedan mitten av åttiotalet ägnat sig åt diptyken som uttrycksform, intresserad av vad som uppstår i tomrummet mellan bilderna. Det är håligheterna, pauserna som bär upp formen. Kappel målar bilderna i par, de blir väldigt lika varandra men inte identiska.

Som konstnär försöker han reducera det måleriska och närma sig det maskinella, han intresserar sig för den tvådimensionella bilden. Samtidigt kan man inte i bilderna undgå att tydligt se handens rörelse, något som målaren och musikern har gemensamt.

Gitarren har genom historien i sig upprört människor, vilket idag kan tyckas uppseendeväckande. Så olika musiker som Bob Dylan och Depeche Mode ansågs svika sina ideal när de började använda elgitarrer. Med hjälp av gitarrer och förstärkare, som utgör Kappels ikonografi, kan musiker fortfarande uppröra och provocera, i samma grad som Elvis, Jimi Hendrix eller Mayhem gjort tidigare. Musikhistorien har alltid speglat förändringar i samhället. Kappels konst lider dock av att den är så utpräglat nostalgisk. Han utgår från sin personliga erfarenhet och musikaliska smak, så som en konstnär givetvis gör naturligt, men hans språk fastnar då i det förflutna.

Mitt favoritverk i utställningen är av en helt annan art och som, även om det också är uttalat nostalgiskt, använder historien på ett mer spännande sätt. Över en rad trädgrenar hänger pinnbröd likt smältande tallrikar.

De små bronsskulpturerna är de mest personliga verken i utställningen då de direkt återskapar ett personligt minne.

I sin oskyldiga skepnad blir de företrädare för en ursprunglighet, som skärvor från Kappels barndom.