Friskt vanvördig experimentteater

Någon som funderat på detta svar är serietecknaren Liv Strömquist, som började studera inflytelserika sociologers och psykologers teorier om det heterosexuella parförhållandet och småningom publicerade seriealbumet Prins Charles känsla, som nu dramatiserats av Sara Giese och i lördags hade premiär med Malmö Stadsteater på Intiman.

Till skillnad från Strömquist och Giese är jag inte så övertygad om att den brittiske kronprinsens tvekan inför det väldiga K(ärlek)- och Ä(lska)-ordet säger så mycket om honom själv, eller för den delen om den heteronormativa mannen, som det så osmidigt brukar heta. Signalerar inte Charles svar snarare en rätt allmänmänsklig blygsel för det intima och privata? Kan man helt enkelt inte tolka hans tvetydiga ord som ett visserligen tafatt, men fullt rimligt försök att hävda sin rätt till integritet?

För övrigt torde väl Charles ordval tvärtom glädja Strömqvist och alla de kulturteoretiker och sociologer vars sakrosankta litteratur föreställningen öser ur, eftersom det understryker ett slags vacklan inför just det förenklade kärleksbegrepp som de menar är roten till allt ont.

Rent textmässigt finns det en del inkonsekvenser att opponera sig mot i Strömqvists funderingar. Lyckligtvis har ensemblen och Giese trots mot de invändningar som infinner sig förvandlat hennes förvisso också finurliga och kloka iakttagelser till ett stycke svängig och rolig, för att inte säga friskt vanvördig experimentteater.

Föreställningens form är fragmentarisk och de sceniska uttrycken spretiga. Små sketcher varvas med musiknummer, miniföreläsningar i sociologi och queerteori med dramatiserade anekdoter ur kulturhistorien. Tempot är högt och de fem medverkande Josefin Iziamo, Susanne Karlsson, Karin Lithman, Lars-Göran Ragnarsson och Magnus Schmitz byter roller och kostymer snabbare än Georg Brandes hinner torrjucka mot Victoria Benedictssons ben. Underhållningsfaktorn är genomgående hög och med hjälp av improvisatoriskt präglade nummer och klassiska slapsticks vrider och vänder man på manlig- och kvinnlighetens teoretiska begrepp. Och många får sig en släng av sleven: Ronald och Nancy Reagan, stenrika och könsstereotypa sitcom-stjärnor som Jerry Seinfeld och Charlie Sheen, och de folkkära torskarna Gustaf Fröding och Arne Weise.

Föreställningen räddas av att man lyckligtvis låter satiren och den ironiska distansen också spilla över på de ibland präktigt korrekta teoriernas självtillräckliga slutledningar, men framför allt av skådespelarnas styva ensemblespel och humoristiska begåvning.