Folkhemlösheten

Folkhemmet är sedan länge rivet, det är inget nytt. Men folkhemlösheten, har vi talat om den? Och det är inte män under broar det gäller, även om de finns där, så många av oss. Även om det sover folk i källare och parkeringshus, och trots att det finns människor som inte berättigas tak över huvudet, på grund av att de inte lever sina liv som “man ska”.

Snarare är det helt vanliga Svenssons, utan vare sig sociala problem eller betalningsanmärkningar (som i och för sig är kapitalismens variant av ett elstängsel, för att kunna hålla folk på plats) som plötsligt inte längre är välkomna i sina städer.

Varje utannonserad lägenhet på Blocket söks av hundratals desperata människor som gör allt i sin makt för att få tag i en bostad. Förstahand, andrahand, tredjehand: såld! Det är verkligen som en människoauktion. Alla skriver de och berättar om varför just de ska få chansen den här gången. Rökfri, hundfri, kattfri; personlighetsfri. Med ordnad ekonomi. Tyst och festar aldrig, är knappt ens hemma alls. På senare tid har det börjat dyka upp annonser med bilder på den sökande; söta, leende flickor med bara axlar. Sex säljer, även när det kallas fem, eller sju.

I media har det redan skrivits en del om att unga människor nu lämnar Stockholm i tiotusental just på grund av hur bostadsläget ser ut; man är trötta på hutlösa hyror, man orkar inte flytta från en andrahandsbostad till nästa, var fjärde månad eller så: man vill inte längre vara utan fast punkt i tillvaron. Så man ger sig av, lämnar, söker sig kanske tillbaka till uppväxtorten.

Bostadssajterna på nätet samlar fönstershoppare i allt större hop eftersom i princip alla vill ha samma sak, som de aldrig kommer att få: högt i tak, stuckatur, balkong, badkar, helkaklat badrum, parkett, centralt. Från sekelskiftet eller så. Detta gör att väldigt många objekt ligger ute, men därmed inte sagt att det uppstår någon reell ruljans i systemet.

Så vad gör man då om man inte har råd? Tre miljoner för en tvåa i innerstan, vad är det? Inte precis en kulturarbetarlön. På sextiotalet fanns det plats för oss, lägenheterna stod lediga och kostade så mycket mindre, även för sin tid. På åttiotalet kunde man komma undan med en hyra på 250 kronor (!) i månaden för en rymlig etta på Kungsholmen. Synd bara att vi inte fanns på plats då.

Istället: dessa turer från ställe till ställe. Flyttpackning, flyttstädning, hyrsläp. Det är inte ovanligt att en stockholmare har bott i tio andrahandshem innan de lyckas slå rot, i någon närförort. Att bygga nytt är egentligen inte heller rätt lösning, inte på allt. Det är vår inställning till (bo)staden som har blivit konstig.

Någonstans kan man eftersöka en sundare inställning till alltihopa. En ny, uppdaterad grön våg där samhället definierar sig självt genom samhörighet och funktion istället för läge eller kvadratmeter. Man hamnar nästan i insikten om att staden i sig måste göras om, åtminstone till en plats där man har råd att leva och konsumera, eller där till exempel biblioteken fortfarande har ett betydande värde. Och varför i så fall inte hitta en ny, värdigare plats? Ganska mycket, tror jag, beror det på att identitet och självbekräftelse är så viktigt, även om det är mediala illusioner och hittepåvärden det gäller. Vem skulle anlita en reklambyrå i Jönköping? Möjligtvis Vårherre. Vem skulle vilja sitta och fika under körsbärsträden i Lidköping? Någon djävul som inte förstått att synas ute handlar om socialt nätverkande och personlig marknadsföring?

För min egen del har jag insett att den bästa bostadsinvesteringen i Stockholm är att inte investera i den alls. Tvärtom, jag letar efter något fint och värdigt på landet, där det finns tid och plats för det som varken hanns med eller rymdes i mina gamla andrahandsettor i stan.

David Uppgren är författare, numera med lägenhet i Köpenhamn.