Vad är egentligen detta för bok?

En bok om att må bra som till stor del handlar om att må dåligt; en självbiografisk text späckad med filosofiska betraktelser; en uppgörelse med såväl delar av omgivningen som det sjukdomstillstånd författarinnan, Ann Heberlein, skildrat i sin så kallade ”självmordsbok” ”Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva”. Ja, främst är det väl som en slags efterskrift till just denna tidigare bok som ”Ett gott liv” ska läsas.

Det har redan förts debatt, en debatt som märkligt nog inte kunde vänta på att boken skulle komma ut. Och som har gett sken av att bokens helt dominerande huvudtema skulle vara författarinnans konflikt med sin förre förläggare, vilket faktiskt inte är fallet.

Det hinner gå uppemot hundra sidor innan den person som kallas ”förläggaren” kommer in i boken, och om man hoppas på uppseendeväckande avslöjanden om denne blir man besviken. Man gör klokast i att, trots vetskapen om att bara en part i målet kommer till tals, följa Heberleins egen läsanvisning och se det hela som en principiell diskussion om ansvar och makt. Hur ska omgivningen agera gentemot en person som inte är kapabel att fatta goda beslut? Hur hantera den maktställning – eller upplevelse av maktlöshet – en sjuk person i sin hjälplöshet eller genom sina symptom kan försätta sin omgivning i?

På flera sätt ger boken intryck av en slags exorcism, där författarinnan söker driva ut de demoner som vill hålla kvar henne i en sjukdomsidentitet. Den mediala apparat som gjort henne till bipolaritetens affischflicka. De lidande läsare som hör av sig i hopp om att hon ska vara deras skyddshelgon. Men också det språkbruk och den föreställningsvärld som säger att psykiskt sjuk är något man är, medan en fysisk sjukdom är något man har.

Den romantiska föreställningen om dåren som sanningssägare liksom den typ av normkritik som ifrågasätter själva sjukdomsbegreppet kritiseras elegant. ”Inget är så postmodernt som en psykos: dekonstruktion, subjektsupplösning, gränslöshet, relativism, subjektivism draget till den absoluta slutpunkten”, skriver Heberlein syrligt och träffande. Andra reflektioner är mer oskarpa, pratiga utan att nå någonvart förutom tillbaka till utgångspunkten eller till ett utmynnande i svävande plattityder.

Boken hade vunnit på att bearbetas ytterligare. Här betas stora teman av - klassamhället, kärlek, mansförtryck - och ibland går det för snabbt. Några gånger avrundas ett resonemang med ”...om du förstår vad jag menar”. Ett grepp som skapar intimitet med läsaren (en intimitet Heberlein samtidigt avsvär sig från) men också avslöjar att skribenten inte riktigt hittat sin argumentation. I en av de befriande drastiska reflektionerna över förhållandet mellan könen tas tanken på mannens penetration av kvinnan som en våldshandling upp, men tankens upphovskvinna får förbli onämnd - ”Jag kan inte hitta det nånstans nu” skriver författarinnan. Det hade inte krävts mycket googlande för att hitta fram till Andrea Dworkin.

Heberlein är dock som alltid läsvärd. Hon varnar oss läsare för att tro att vi känner henne, men hon bjuder in oss att tänka tillsammans med henne, och vidare för oss själva, på det onda och det goda, det svåra och det enkla i tillvaron.