Kakor och genus

Ensam i scenens köksmiljö, tar hon oss till sig och tilltalar oss som vore vi sittande gäster i hennes hem. Hon, Gerdan Roth (Sofia Bach), bjuder till och med på syltkakor, vad det lider, så långt de nu räcker i den för kvällen välfyllda lilla salen i Konserthuset.

Renässans för diskbänksrealism? Inte direkt, men nästan. Eller, i så fall, snarare kakbaksrealism. Men då beskriver man bara ytan, som av skådespelaren och tillika manusförfattaren njutbart och finurligt används till att låta betydligt hetare ångor än de från ugnen sippra fram mellan rader om hemmafrulivets – det urtypiska – smått tragiska höjdpunkter, såsom extrapriserbjudanden från Ica-butiken.

Hon hamnade i denna sin nuvarande position av tillika delar slump och genustradition och är nu fast där efter för många år av omhändertagande av make och söner. Ibland tränger dock gamla drömmars gäckande dofter undan kakoset och får det hela att kännas så meningslöst som det troligen blivit efterhand. Då är det bara att baka på ännu mer! Knåda, kavla och grädda bort det onda, som gör ont för att det vill göra sig påmint, likt en återkommande saknad av en kär, men förlorad vän.

Parallellt med bakandet skriver Gerdan mödosamt på ett brev att skickas tillsammans med några enkla, men betydelseladdade saker till en avlägsen person, som avslöjas mot slutet.

Då har vi fått veta, att Gerdans farmor till viss del levde ut sina drömmar. Hennes steppdanskäcka längtan efter ett annat liv, har nu fått genklang i sondotterns upplevelsepåvra existens och om allt går som hon, och vi, hoppas, blir det snart – om än bara för ett ögonblick – andra bullar i Gerdan Roths liv.