Amerikaner kommer ut som fattiga

Berthold Brechts ”Tolvskillingsoperan” från 1928 visades nu i helgen på Brooklyn Academy of Music i en lysande uppsättning av konstnären Robert Wilson. Jag satt i publiken och var inte riktigt beredd på reaktionerna på Mackie Knivens replik. Ett öronbedövande jubel bröt ut och applåderna ville inte sluta.

Det känns verkligen som om pluggen har gått ur USA. Människor har börjat prata om ämnen som tidigare varit tabu – om banker som skurkar, om brusten privatekonomi och om fattigdom, inte bara på avstånd utan på hemmaplan.

Och då menar jag inte att prata om att man har varit fattig. I USA har det alltid varit populärt att berätta om att man har haft en ekonomiskt svår uppväxt. Men att man har klättrat. En av huvudnyheterna kring Apple-grundaren Steve Jobs bortgång var att han som ung tvingades panta tomglas för att få ihop till mat. När han dog hade han en förmögenhet på sju miljarder dollar.

Just att panta tomflaskor är ett intressant inslag i amerikansk ekonomi. Enligt en aktuell artikel i Brooklyn Rail lever tiotusen New York-bor på att panta flaskor. Det har till och med etablerats särskilda inlämningscentraler för stora kvantiteter. I en av världens rikaste städer har man alltså ett utarbetat system där människor lever på andras avfall.

Som nyinflyttad i New York pantade jag alla mina flaskor själv. Jag märkte dock snart att folk tittade snett på mig. Det visade sig att jag gjorde två fel. För det första tog jag ifrån de hemlösa deras inkomstmöjligheter. För det andra signalerade jag att jag var snål. Eller rent av fattig. Ingetdera var populärt.

Att prata om pengar har av tradition varit fult i USA. Men med den ekonomiska krisen tycks attityden ha förändrats. I nästan en månad nu har folk protesterat vid Wall Street mot att 1 procent av befolkningen äger 42 procent av landets tillgångar. Det är inte bara unga och anarkister som demonstrerar utan även brandmän, sjuksköterskor, lärare, ja till och med soldater. Ingen tycks vara rädd för att säga att de har det skralt. Att pengarna inte räcker till för att betala lån, hyror, sjukförsäkringar eller barnens skolavgifter.

Även kändisar har kommit ut som fattiga. I en artikel för några dagar sedan skrev JD Samson, en av medlemmarna i bandet Le Tigre, att hon trots allt slit och alla framgångar inte kan få ekonomin att gå ihop. Hon saknar tandvård, en vettig sjukförsäkring och pensionssparande. Hon har inte ens råd att hyra en dräglig lägenhet.

Folk tycks ha fått nog av att hålla skenet uppe. De är försäkringslösa, överbelånade och utan möjlighet att utbilda sig. Inte för att de är slöa eller initiativlösa. Utan för att systemet har slutat fungera.

Carsten Höllers utställning, som öppnar på New Museum den 26 oktober, lär blir något alldeles extra. Mängder av lekfulla konstverk om hur vi upplever världen omkring oss – bland annat en rutschkana som löper mellan våningsplanen och en pool som begränsar sinnesintrycken.