Skolteater når inte längre än till kortlivade skratt

Även elever, kanske, som i så fall möjligen fick en del såväl farhågor som förhoppningar infriade. Att läroplaner inte garanterar någon plan för lärande. Att lärare, oavsett dessa planer, varken är mer eller mindre människor än alla andra, blott placerade i miljöer där vad som vanligen betraktas som mänskliga kvaliteter inte alltid står så högt i kurs.

Den trista scenografin, förhoppningsvis en medvetet realistisk representation, placerar hela spelet i en miljö av typiskt lärarkollegium.

Där träffas skolans pedagogiska personal efter sommarlovet och vi följer dem över två terminer, tills det är dags för nästa halvfalska blockflöjt att åter intonera Den blomstertid ...

Under denna sceniskt komprimerade tidsrymd, presenteras grova karikatyrer av såväl lärare som interaktion människor emellan. Individerna är sådana som den grå jungfrun Christel (Mary Lou Ward) - tappad på livsandar men med sitt ynkliga väsen fullständigt avhängigt identifikationen med läraryrket, rättrådiga besserwissern Margareta (Ulla Tylén) som armerat sin cementerade självgodhet med osviklig självinsikt om de egna ämneskunskapernas förträfflighet, och den veligt misslyckade rektorsaspiranten Kjell (Göran Dyrssen) som först när han till sist ändå blir rektor vågar låta sitt sanna, av framtidstvivel fyllda, jag börja sippra fram.

Problemet med föreställningen är att den inte når mycket längre än till det karikerade.

Såväl text som regi borde ha kunnat göra mer av det hela, särkilt i en tid då begreppet kunskap blivit så på samma gång både politiskt hett och betydelsemässigt urvattnat.

Fars eller inte, kunde man lyft den pågående diskussionen om läroprocessen, från den obegåvat ytliga polariseringen mellan, å ena sidan, den gren som förespråkar kreativitet och fritt skapande men förlänats det pinsamma epitetet flumskola och, å andra sidan, de patriarkala ordningsivrarnas bakåtsträvande mot den av kunskapsforskningen sedan länge förkastade instrumentella synen på kunskapsbildningens mätbarhet.

Pjäsen närmar sig den senare anomalin där strävan efter att få till den bästa skolan kan bli en politisk programförklaring utan minsta ironi – i den nya rektorn Olles (Olof Bergström) militäriska ambitioner, men inga steg, oavsett riktning, når tyvärr längre än till situationskomikens kortlivade skratt.