Författarna och tv-mediet

Deras grundtes är att vi lever i en kändis- eller finare formulerat celebritetskultur, varför duons akademiska inriktning, celebritetsforskningen, anses vara av särskilt värde. Kändisskap, skriver de, påverkar hur litterära texter värderas. Och det verkliga kändisskapet kreeras inte i vilka medier som helst, utan framför allt i medievärldens tolvtaggare – tv.

Mot en botten av kultursociologi i allmänhet och Bourdieus begreppsapparat i synnerhet – främst dennes uppdelning av olika slags kapital, ekonomiskt, kulturellt, socialt, symboliskt, fast även av konsekreringens (invigningens) betydelse – stiger duon mot de samtidskulturella höjder där prestation och presentation inte alltid kan skiljas från varandra.

Den eviga frågan om hönan och ägget borde kanske omstöpas: i vilka korgar och på vilka premisser lägger hönan (eller hennes husbonde) ägget.

Vad Forslid och Ohlsson presterat är, med deras egna ord, ”ett slags (korta) mediebiografier”. Selma Lagerlöf, dock avliden i god tid före televisionens genombrott, betraktas fastän celebritet och (nationell) ikon redan när det verkligen begav sig ur ett huvudsakligen annat perspektiv: hur hon i dokumentärer och dramer – på tv förstås – tolkades 2008, 150 år efter hennes födelse.

Forslid är docent, Ohlsson professor. Och de skriver, måhända inte utan särintressen, om ”en biografisk renässans inom litteraturstudiet”. Följsamt fångar de en tendens, såväl textuellt som socialt giltig: å ena sidan iscensättning och något ironiskt teatraliskt (Lugn och Sjölin är bägge exemplariska exponenter för den riktningen) å andra en utbredd dröm, inte minst hos läsare, mässbesökare och tv-tittare, om verklighetshunger, intimisering och autencitet.

Problemet med boken är att den inte på något väsentligt plan skiljer sig från fotfolkets, eller den främsta kulturjournalistikens, analyser av samtidens medievärld och litterära spännvidd. Under läsningen av denna måttligt spirituella tingest kommer jag gång efter annan på mig med att längta tillbaka till tidskriften KRIS och Horace Engdahls essäer. De senare skänkte mig motstånd, förberedelse för receptivitet, dittills aldrig anade betraktelsesätt.

Indirekt säger Forslid och Ohlsson nog mindre om litteraturen och dess villkor än om universitetens marknadsanpassning och tv-mässiga trivialisering.