Vad är det här, knarkarna från våldsfilmen ”Sökarna” (1993) går på fotboll? Min första uppfattning om Tommy Deogans ”Män av våld” är att författaren hade tagit Liam Norberg och hans gäng, hängt på dem lite fotbollssouvenirer för att se dem slåss mot polisen i Kungsträdgården.

Jag fick samma melankoliska känsla av Deogans realistiska våldsskildring som ”Sökarna” gav mig som osnuten högstadiegrabb. Då tyckte jag att det överdrivna våldet var mycket besynnerligt. Mina värsta referenser var discot på fritidsgården i Bromölla. Visserligen ganska otrevliga historier, men knappats några gängrelaterade happenings.

I dag förstår jag bättre. En karriär som sportjournalist har tagit mig från ishallen i Skövde till tunnelbaneresor med Milans värsta huliganer, Il Brigate Rossonere. Erfarenheten är viktig för att kunna förstå.

Deogan klär av fotbollshuliganerna och ger oss berättelserna om människorna bakom maskerna, bortom myterna om huliganerna, tv-klipp från upploppen och en uppsjö av youtubefilmer om fotbollsbråk. Så dissekerar Deogan kollektivismen inom huligankulturen och blottar individernas motiv till galenskapen.

Precis som ”Sökarna” så handlar boken om degenererade män. Många med drogproblem och kriminellt belastade, men där flera av dem lever helt vanliga liv, fast galet förtjusta i slagsmål. Sådana personer är också intresserade av fotboll, precis som människor från samhällets alla skikt och ursprung.

Fotbollens betydelse är ofattbart stor världen över. Därför har den även ett lika stort ansvar. Om fotbollsfansen slåss, då är det fotbollsledarnas ansvar att göra något.

Författarens egen bror omkom i ett huliganslagsmål i Stockholm 2002. Inför det faktumet håller sig Deogan intellektuellt iskall, en ibland provocerande attityd då han inte alls verkar drivas av hämndtankar. Deogan går istället fram som fotbollsförfattarnas Dalai Lama, sakligt och metodiskt söker han sanning och försöker sprida glädje.

”Män av våld” är inte en bok för människorna i fotbollssamhället. Den är ett viktigt sociologiskt dokument, trovärdigt och, i sin enkelhet, vetenskapligt träffsäkert. Tommy Deogan tar ett litterärt strypgrepp på svensk fotboll och är inte, som många sportjournalister, rädd för att ifrågasätta klubbarnas hantering av huliganfrågan.

Efter denna studie om de svenska huliganernas framfart så framstår de i en internationell jämförelse som frivilligarbetare på pingströrelsens Nyhemsvecka utanför Jönköping. Mot italienska monsterlegioner som Brigate Rossonere står de sig slätt...

I stället ska vi svenskar vara glada, våra fotbollshuliganer är bara ett gäng ilskna fyllbultar. De slåss som drängarna i Astrid Lindgrens Småland, och av samma motiv.

Till skillnad från sina kusiner ute i världen som fajtas för politiska, religiösa eller andra djupt liggande kulturella frågor som har frätt sig fast i deras kollektiva medvetande.