Att lära känna Strungeland tar tid

Några försvinner ner till de rökiga, sotiga perrongerna, som för mig tillhör det gamla Europa och inte passar så bra in i det luftiga, kravmärkta skandinaviska vi blivit så vana vid. Ändå är det så här ganska ofta i Köpenhamn. Askfaten plockas fram klockan nio på kvällen, i de annars rökfria lokalerna, och plötsligt är allt som förut.

Jag är på väg till Nørrebros boghandel (Nørrebrogade 7, precis efter bron över Søerne) för att få tag i böcker av Michael Strunge, den danska poeten som dog för 25 år sedan. Jag har hört flera rykten om just hur han dog, men mitt ärende är snarare hur han skrev. Jag är i Strungeland, och då vill jag läsa in mig på honom, som jag läste Pasolini i Rom. Och när jag hittar honom faller bitarna på plats. Staden, människorna, och till och med det här som är så svårt att förklara ibland; skrivuppdraget. Att betrakta sin samtid.

Det handlar om den typ av spänning, som samexisterar med elektriciteten. Det är inte nödvändigtvis en del av den - man klarar sig utan - men den flyter genom städerna som ljust blod, tillsammans med telefonsamtalen mellan oss alla, radiosignaler, musik, konversationer; ljudspåren i våra liv, som uppifrån rymden får det att se ut som att planeten håller på att spricka upp, brista:

Her er vi / Snøret sammen af ledninger til et punkt / Der er sprængt indeni / Der er ingen veje ur / Kun ind i ind / I verden blank glat flade kold / Det brænner indeni

(Michael Strunge,

ur ”Billedpistolen”, 1985)

Men det sker alltså nere på gatan. Pisserenden, (mellan Nørregade, Vestergade, Vestre Voldgade och Nørre Voldgade) Köpenhamns gamla bohemkvarter, som sedan ett tag är dyrt och hem för hipsters, kan fortfarande vissa kvällar ge oss insyn i den gamla världen, det gamla Köpenhamn, före och efter naziockupationen. Den svenska stadssaneringen, rivandet av kulturkvarteren i Klara i Stockholm, i Södertälje, på Lugnet i Malmö, berövade oss på det som var lite annorlunda, människor med sina alldeles egna uppfattningar om livet, om än emellanåt avvikande och kanske till och med utvikande. Men sådan är människan, ikke? Behovet av människan är stort och man hittar henne i Byen.

Uppenbarligen har mycket varit dåligt med Danmark, inte minst de senaste tio åren, men det finns kvar ett par nivåer av äkthet som man i Sverige tagit avstånd ifrån. Lite smuts, mitt i allt det fina, hur illa kan det vara? Så länge människorna är goda mot varandra.

Det kommer att ta tid att lära känna Strunge på riktigt, precis som det kommer ta tid att känna Köpenhamn, eller lära sig (det är inte omöjligt!) danska. Och just nu går det till just så här; genom böckerna, gatorna, människorna. Att se på vad vi varit och vad vi är. Köpenhamn är den perfekta staden för det.

Plus: Att se och höra: författarupp- läsningarna på Hovedbiblioteket. Såg Benn Q Holm berätta om praktverket ”Byen og øen” (Krystalgade, København K)

Plus: Äta och dricka: Riccos Kaf- febar på Nørrebro. Stora stilig lokaler, förvisso, och överraskande, utan wifi, men fantastiskt kaffe och byens bästa boller med ost. (Stefansgade 15, København N)

Plus: Höstpromenader: Assistens Kirkegård, Nørrebro (kolla efter den gula muren). Vacker, klassisk miljö där bland andra HC Andersen, Kierkegaard och Michael Strunge ligger begravda.