Pilotprojekt

En sängkammarfars utan vare sig säng eller kammare, skulle man kunna kalla detta. Delen fars finns kvar, fast frågan är vad man egentligen skrattar åt. Att en ung kvinna i Paris, Mireille (Nanne Grönvall), har tre älskare som inte känner till varandras existens? Knappast.

Inte heller åt det i övrigt välgörande draget att byta kön på rollerna, i detta drama av det lätta gardet som annars bara skulle spä på de i sammanhanget redan så uttjatade relations-schablonerna.

Att de nämnda tre, alla piloter men från olika länder, inte heller ska uppdaga sanningen är det handlingstunna styckets själva motor. Extra tillspetsat och mycket spring ut och in via osynliga (tack för det!) dörrar blir det visserligen, när alla tre plötsligt råkar befinna sig i Mireilles lägenhet samtidigt, men ingen är så lättroad att en kedja av dylik situationskomik skulle räcka till två timmars skratt.

Nej, humorn uppdagar sig i de stunder då de karikerade karaktärerna når de gränser i uttrycken då det inte längre går att göra annat än att skratta åt dem. Extra mycket i den bemärkelsen håvar den tyske piloten Helmut Bock (Anders Berg) in, med sin imponerande plasticitet i kropp, mimik och tyskt-svenska tungvrickeri. Allt detta utnyttjar han maximalt i de delar av föreställningen som bäst tar tillvara könsbytenas möjligheter, då han sakta men säkert blir förförd av Mireilles lika välgestaltade väninna Odette (Anna-Lena Hemström).

I övrigt är det den allt mer stressade butlern Jean-Pierre, som ur Göran Forsmarks tryggt avspända hantering blir det kitt som bäst lyckas hålla ihop och bära det hela. Ända till det föga överraskande slutet där allt, på lättviktsfarsens typiska sätt, ordnar upp sig.