Möjligen. Men minns att det i 50-talets USA krävdes en tveklöst vit sångare för att göra den svarta musiken accepterad (tror han hette Elvis). Minns också att det krävdes en gadje, icke-rom, för att göra den romska balkanmusiken världsberömd: Goran Bregovic och hans soundtrack till Kusturicas film ”Zigenarnas tid” 1989.
Missförstå mig rätt. Jag gillar både Paco och Bregovic. Men fenomenet är iögonfallande, rentav beklämmande. Men låt gå för en vänligare tolkning: det (alltför) exotiska kräver viss diplomati för att nå de fåkunnigas öron.
I dag är det inte så längre. Romska band som Taraf de Haïdouks och Gipsy Kings, trumpetaren Boban Markovic och sångdivan Esma Redzepova, behöver ingen vidare introduktion. Och Balkan gypsy, beat, party, brass är givna storheter, åtminstone i clubvärlden (låt vara delvis tack vare gadjen DJ Shantel). Lägg därtill gypsy swing, eller jazz manouche, för övrigt världens enda musikstil som skapats av en enda person, Django Reinhardt.
Romsk musik är begrepp numera. Men vad betyder det? Vad är typiskt för romsk musik? Vad förenar andalusisk flamenco med brassbandet Fanfare Ciocarlia från byn Zece Prajini i nordöstra Rumänien?
Först och främst en svindlande mirakulös virtuositet. I den skriftlösa romska kulturen har musik alltid haft en särställning.
Typiskt är också förmågan att ogenerat, smart och genialt låna från andra musikaliska traditioner utan att förlora den egna, alltid starka, liksom självklara identiteten. Det finns skäl till att romer har lyckats överleva som grupp i Europa under närmare tusen år, trots alla välvilliga, för det mesta inte alls välvilliga, krav på assimilering.
Romsk musik, särskilt på Balkan, är också synonymt med rasande vitalitet och därför den ultimata bröllopsmusiken. Och den ultimata begravningsmusiken. Party som party.
Typiskt romskt således: virtuositet, identitet, vitalitet. Hmm. Låter inte riktigt bra. Som ett examensprov i ämnet omvänd rasism.
Okej. Jag har ingen aning om vad som är typiskt romskt. Men att mina skivtips här intill är favoriter alla kategorier.
Av en ren tillfällighet är artisterna romer.
Fotoutställningen ”The Roma Journeys” på Regionmuseet visas till söndag, 6 november.
Gipsy Kings: ”Roots” (2004)
Glöm tramset, Bamboleo och Volare – med denna platta återvände Reyes till sina
akustiska rötter. Resultatet är briljant.
Saban Bajramovic & Mostar Sevdah Reunion: ”A Gypsy Legend” (2001)
Balkans stora, störste sångare. Aldrig har Sabans raspiga, ärrade röst klingat
klarare än i detta samarbete med Mostar Sevdah Reunion.
Son de la Frontera: ”Cal” (2007) Flamenco som du aldrig hört den förr – och
aldrig kommer att höra igen. Gruppen upplöstes efter detta mästerverk.
Fanfare Ciocarlia: ”Iag Bari (Asphalt Tango)” (2001)
Umpa-umpa-partymusik i ypperligt sofistikerad, urläcker och intelligent
förpackning.