Stillsam stämning i Strömstad

På årets bokmässa i Göteborg flanerade jag som vanligt runt och kollade om jag missat någon ny, spännande deckare. Oj! På en hylla i förlaget Tre Böckers monter stod ju en ny deckare av Gösta Unefäldt. Genast gick jag fram och bad om ett recensionsex.

”Den röda nyckeln” heter Unefäldts nya och femtonde roman om Strömstad och dess poliser. Jag har läst samtliga, från och med ”Polisen som vägrade svara” (utgiven redan 1979). Också tv-serierna, byggda på Unefäldts tidiga polisromaner, såg jag med förtjusning.

Och nog måste det vara fler än jag som minns Per Oscarsson i rollen som polischefen Gustaf Jörgensen i Strömstad och ännu mer Stefan Ljungqvist som den egentligen inte alls så tröge polisen Evald Larsson.

Gösta Unefäldt (född 1926) är också mångprisad. Han tilldelades Expressens Sherlock-pris för debutdeckaren och Svenska Deckarakademin utsåg ”Polisen och domarmordet” till 1992 års bästa svenska kriminalroman. År 2006 hyllades han med utmärkelsen Grand Master av Deckarakademin.

Spännande? Nej, inte så värst. Unefäldts böcker är ingenting för den som vill ha actionfyllda polisthrillers. Istället kan de beskrivas som stämningsfulla, vardagliga och mänskliga – plus mord!

Udda är ett annat ord. Gösta Unefäldt skriver som sig själv och ingen annan. Hans polisromaner är så personliga att de kan vara unika. Därför kommer han också undan med sånt som brukar fördärva den bästa kriminalintrig, nämligen onödiga utvikningar.

I de elva första romanerna, vars titlar inleds med ordet ”Polisen...”, handlade utvikningarna om Strömstad längst upp på Sveriges västkust – den småstad (på vintern) och överfulla semesterstad (sommartider) där författaren bor och som bildar miljö för hans kriminalhistorier.

Strömstad beskrivs minutiöst. Polishuset placeras inte bara på Södra Hamngatan utan Unefäldt tillägger att huset rymmer en ICA-affär och ett systembolag (med fjorton kassor och en ölavdelning).

Lika noggrann är informationen om personernas födelseorter, skolor, arbeten, giftermål, barn, skilsmässor, otroheter, utseende, ålder, längd, vikt och telefonnummer! Polisen Larsson har till exempel numret 50413.

Nils Gryt, också en av poliserna, känner varje människa i Strömstad med omnejd. Gryt måste vara Unefäldts alter ego.

I de fyra senaste romanerna, där ordet ”Polisen...” försvunnit ur titlarna, har de äldre poliserna gått i pension. Undantaget är Bo Kronborg, som blivit platschef istället för Jörgensen. Också Evald Larsson, Teknik-Johan och den yngre Pernilla Bitén finns kvar.

Jag sörjer en smula. Poliskollektivet i Strömstad var den svenska småstadens motsvarighet till Steve Carella & Co i Ed McBains polisserie om 87:e distriktet i Isola. Kunde inte Unefäldt ha låtit sina poliser stanna i åldern? Hans senaste böcker är mindre av polisromaner och stadsskildringen är inte heller lika noggrann till varje gata och hus.

Å andra sidan, det viktigaste finns kvar: personerna = människorna. Gösta Unefäldt skildrar människor med hela sitt hjärta. Han beskriver dem – oss – på gott och ont, Precis som vi alla är. Han nästan omfamnar den så kallat vanliga människan, hennes liv och problem.

Unefäldt skriver kriminella livsromaner. Mördarna är sällan onda utan just mänskliga. Som i hans nya roman, ”Den röda nyckeln”, där trådarna vävs kring något så gemensamt men komplicerat som kärlek och sexualitet.

En tredjedel kvar av boken, då levereras en extra knorr. Gösta Unefäldt stannar upp i berättandet och riktar sig direkt till läsaren. ”Nu har du”, skriver han, ”alla bitarna i den här historien, som, rätt sammansatta, berättar vem som mördade Lena Pettersson.”

Läsaren kan fundera och själv försöka lägga pusslet. Och sen läsa slutet på boken och se om det blev rätt. (Till och med jag, som är urdålig på att lägga pussel, lyckades.)