Underhållande och fartfylld show

Det börjar lite tröttsamt i foajén, med en, i negativ bemärkelse, amerikanskt hurtig påhejare kallad Tracey Powers (Angela Wand). Extra tröttsamt då denna inledning, som sedan fortsätter inne i salongen, blir onödigt lång för dess syfte: att etablera föreställningens form av live-sändning från tv-studio, samt att få publiken att delta i en sms-tävling.

Detta till trots, växer det hela sedan till en sprakande, gnistrande, kaotisk, högljudd och, i stora delar, helt galen föreställning. Det är mer show, musik och nycirkus än teater, men har en gestaltningsform som med sin höga dos av väl nyttjade tekniska innovationer säkert har framtiden för sig, även i teatervärlden.

Handlingen är gruppens medverkan i en tävling där det gäller att skapa världens bästa tv-show. Till denna bidrar projektioner på en gigantisk tv-skärm – av såväl inspelat som direktfilmat material – digitala animationer, laser och ettrig musik med den starkaste kryddningen.

De olika tävlingsmomenten – som hypnos, matlagning, barnprogram – klaras av i ett rasande tempo, med en scenisk stökighet, medveten och eftersträvad, som blir uppsättningens signum och stundtals är mycket roande.

Det mest imponerande och slående är dock hur Sirqus Alfon kreativt, friskt överraskande, utnyttjar tekniken. De spelar ofta mot sig själva, och lyckas snyggt överbrygga gränsen mellan det virtuella och ”verkligheten”, samt utföra hisnande konster blott liggande och ”gående” på rygg på scengolvet.

En stunds vital och originell underhållning, som man önskar att betydlig fler än den lilla publikskaran kunnat se till att ta del av.