Barnets strävan ger styrka i livet

Något av det mest slående med ”Mormors svarta ögon”, är dess konsekvent avspända och osentimentala förhållningssätt till det gestaltade stoffet. Tanja Lorentzons självbiografiska berättelse kretsar kring vedermödor i kölvattnet av den finska arbetskraftsinvandringen till Sverige vid förra seklets mitt. Men gestaltningen är så genomgående varm, självklar och lugnt närvarande att den lyckas nå ut och hålla sig vid liv utan att fastna i något av de socialrealistiska träsk som glimtar förbi.

Glimtar, förvisso, men med tillräcklig skärpa för att göra kännbart hur det kan vara att ryckas upp från hemmets och hemlandets trygghet och plötsligt befinna sig i ett land av främlingar, främmande språk och främmande kultur. Särskilt om man, som Tanja, är barn när det sker.

Den vackra, avskalade scenbilden domineras av fondskärmens konstfulla skiftningar - inledningens och avslutningens lugnt böljande vågor, den kära mormor Mirjams finska stuga med sprakande kamin och såväl interiör som exteriör från det nya hemlandets hyreshusmiljö i miljonprojektets anda.

Dessa rum fylls av återblickar till motsvarande skiftningar i Tanjas och hennes förfäders liv. Särskild plats och omsorg ges åt livet för Mirjam och hennes barn när mannen tvingas ut i finska vinterkriget, ett äventyr som kostade honom livet. När svenska företag ett drygt sekel senare jagar finska arbetare med ljus och lykta, hamnar Tanja och hennes föräldrar i en trea där de trängs med 6 andra. Trångboddheten lindras så småningom, men något som vägrar ge med sig är främlingsskapets stigma.

Barnet Tanja kan inte uppleva sig själv som vare sig svensk eller finsk. Men trots att namn och språk på olika vis står i vägen för anpassning och självuppskattning, förmedlar denna skönt engagerande föreställning hur Tanja, med barnets öppenhet och trotsiga strävan, ändå till sist lyckas kämpa sig fram till en egen styrka i livet.