Ute på Hoppehavet

NY BOK. Roman

Felicitas Hoppe

”Förbrytare och förlorare”

Övers. Sara Eriksson

(Rámus)

Dichter und Denker. Alla känner väl till det gamla talesättet om Tyskland som diktarna och tänkarnas land. Även om det var mer populärt före Hitler. Felicitas Hoppe skriver istället om en annan allitteration: Verbrecher und Versager. ”Förbrytare och förlorare”.

Hennes bok om fyra faktiska personer och en fiktiv gestalt ur den tyska historien påminner på sätt och vis om Per Landins återkommande kartläggningar av olika tyska personligheters moraliska misslyckanden (”Münchhausens äventyrligheter”, ”Wagners mörka punkt”, ”Dietrich Eckarts onda öga”). Men Hoppe är inte så noga med vare sig detaljer eller sanningsenlighet – detta inte bara beroende på att hon till skillnad från Landin är romanförfattarinna. Här gungar vi omkring som på de hav huvudpersonerna ger sig ut på. Vem är det egentligen som berättar? Och är berättaren överhuvudtaget vaken?

Det finns inga karaktärer. De är alltid bara påhittade, precis som biografierna som kommer i deras släptåg. Denna tro på att en människa plötsligt skulle kunna uppenbara sig inför oss som en helhet. Som om det verkligen vore intressant vem eller vad någon är. Bara i människornas förhållande till varandra kan man urskilja konturer, antydan till ett sammanhang.

Detta citat, som är taget ur kapitlet ”Is och snö”, om botanisten Franz Wilhelm Junghuhn, skulle kunna stå som en slags programförklaring för Hoppes romanbygge (om man nu ska beteckna ”Förbrytare och förlorare” som en roman).

I det sammanhang som anas ger sig hembygdens oälskade söner av till fjärran kolonier, där de inte uppnår den fulla potential av manlighet och herravälde som tycks utlovas dem där. Vi seglar otvivelaktigt över svalg av historiska slakthögar och orättvisor, men det handlar nu inte om Hitler (annat än möjligen i förlängningen).

Tidsramen vi rör oss inom spänner från sent sextonhundratal till tidigt nittonhundratal. De fem männen fördunklas av skuggor, bär orimliga drömmar, skulder, namn man helst inte bör nämna. Skeppen de går ombord på är farkoster för de fördömda; för män som flyr bort men bär med sig sitt förflutna – och kanske aldrig riktigt går i hamn.

Hoppes stil beskrivs ibland som galghumoristisk. Jag ska erkänna att jag till att börja med fick associationer till andra tyska författare – inte minst filosofen/filmaren/författaren Alexander Kluge – som närmat sig katastrofer med en slags ständigt småleende underfundighet, så distanserat att det på något sätt blir översittaraktigt. Men denna första reaktion gav snart vika. Med Hoppe gungar man på ett hav i vars djup man faktiskt riskerar att sugas ner. Jag kom på mig själv med att läsa de sista sidorna väldigt väldigt långsamt. Jag ville helt enkelt inte att det skulle ta slut.

Boken ges, liksom de båda andra titlar av Hoppe som finns på svenska (”Pigafetta” och ”Paradis, bortom havet”) ut av ambitiösa Skåneförlaget Rámus. Det är bara att tacka och ta emot.