Experimentell fullträff om Bergmans Malmötid

Ingmar Bergmans tid som teaterchef på Malmö Stadsteater 1952–59 är en gyllene period i den moderna svenska teaterhistorien.

Minnesvärda och banbrytande uppsättningar i det stora teaterhuset under säsongerna varvades dessutom med legendariska filminspelningar runtom i Skåne under somrarna.

Här knöt han också till sig det scenkonstnärligt dynamiska skådespelarlag som både på scen och på vita duken skulle komma att erövra världen (Bibi och Harriet Andersson, Jarl Kulle, Gunnar Björnstrand, Toivo Pawlo, Max von Sydow, Ingrid Thulin. . .).

Drygt ett halvt sekel senare är det åter dags för en del av dessa kanoniserade skådespelare att ta plats på sin gamla scen, dock inte på Stora Bu (operascenen) utan på Lilla Pip (Intiman), som Bergman kallade den intilliggande annexscenen.

Den uppmärksammade och ständigt engagerade frigruppen Teatr Weimars produktionsteam, med Jörgen Dahlqvist (manus) och Linda Ritzén (regi) i spetsen, står bakom den nyskrivna föreställningen ”Bergmanvariationer”, med premiär på just Intiman i fredags.

Här återser vi dämonregissörens favoriter Erland (Fredrik Gunnarsson), Max (Rasmus Luthander), Harriet (Cecilia Lindqvist), Bibi (Susanne Karlsson) och Liv (Karin Lithman), som i en kör av röster, i repetitiva och associativa språkflöden granskar sig själva och varandras kärlekstörstande och ångestridna själar på den öppna scenen som inte ger plats åt några sortier.

Här är de fem berömda skådespelarna – ömsom i egenskap av sig själva, ömsom som välbekanta figurer ur Bergmans filmer – fullständigt och hela tiden hänvisade till varandra.

Pretentiöst och högtravande? Tvärtom, Dahlqvists analytiska granskning av de bergmanska relationernas ångestladdning är samtidigt en ytterst rolig och kärleksfull travesti på den såp- opera av invecklade förbindelser som utgjorde verklighetens, teateruppsättningarnas och filmernas själva kärnpunkt.

Tack vare Ritzéns regimässiga fingertoppskänsla och en ensemble som uppenbart stortrivs med det experimentella upplägget, kan man här presentera en spännande och pigg föreställning i gränslandet mellan den dramatiska dekonstruktionen och den fullödiga sceniska gestaltningen.