Staden behöver alternativ

För andra gången i mitt liv har jag flyttat till Kristianstad. Båda tillfällena har sammanfallit med en stark vilja att ägna mig åt konkret, praktiskt teaterarbete.

Förra gången, kring 1990, hade jag turen och förmånen att komma till en stad som investerade i möjligheter för dess unga och vuxna medborgare att utveckla och fördjupa sin lust till eget teaterskapande. Jag hamnade som verksamhetsledare och regissör på Scenforum och fick uppleva hur denna oas – för såväl amatörteater som alternativ, fritt utforskande, experimentell teater – stadigt växte i antal aktiva medlemmar och i regelbundet utbud av offentliga föreställningar.

Det var förvisso ingen jättepublik som strömmade dit – inga busslaster utifrån som fyllde hotellen – men tillräckligt många, genomsnittligt sett, för att tillsammans med verksamheten i sig tydliggöra denna alternativa scens funktion och berättigande. För åskådarna fanns det därmed ett forum för ett regelbundet alternativt teaterutbud på nära håll, men också för upplevelser av vad som är möjligt att åstadkomma av lokala förmågor, ”från ax till limpa”. Möjligt, om tillräckliga resurser står till buds – i det här fallet ändamålsenlig lokal och kvalificerat handledarskap – precis som det är med allt annat jämförbart, till exempel idrott och körsång.

Det behöver inte upprepas hur just Scenforum blev grogrund för flera yngre, lokala scenkonstnärers senare framgångsrika karriärer. Det är inte ens det viktigaste i sammanhanget, om än en trevlig effekt. De största förtjänsterna med en dylik verksamhet hittar man i de inre och på många sätt självklara delarna, de som på sikt skapar en visshet om att man för att kunna odla, utveckla och fördjupa sitt intresse för eget teaterskapande, inte nödvändigtvis måste söka sig till annan ort.

Förutom de ovan berörda, i huvudsak konstnärliga, aspekterna, finns andra, minst lika viktiga, som handlar om personligt och socialt stärkande av individen i dynamiska grupp-processer. Där kan samarbete och acceptans utvecklas till fungerande ledstjärnor, på tacksam bekostnad av egocentrisk konkurrens och hämmande prestationskrav.

Scenforum finns inte längre. Det har heller aldrig lyckats fullt ut med någon av de satsningar som gjorts på att ha en fast ensemble i kommunen, eller motsvarande fri teatergrupp. Tyder detta på att det varken finns behov av ett alternativt professionellt teaterutbud, eller av en livaktig amatörteater? Självklart inte. Det handlar enbart om prioriteringar. Jag har till exempel hört talas om en skrinlagd plan på utbyggnad av Barbacka som inte blev av, som skulle inneburit en scen och salong för precis de behov jag här beskriver. Vad hände med den utmärkta idén?

I Kristianstad satsas det, som vi nyss kunde läsa i Kristianstadsbladet, rejält på musikaler, operetter, revyer och liknande. Teaterbehovet anses till största delen tillgodoses via Riksteaterns repertoar. För barn och tonåringar finns Kulturhuset Barbacka. Allt detta är berättigat och på många vis lovvärt och positivt, men Kristianstad behöver mer.

Jag förstår att det kan vara svårt att få publik till ”udda” uppsättningar på teatern, men med en medveten långsiktig strävan tror jag ändå att det skulle gå att vidga utbudet och till exempel erbjuda publiken fler möjligheter att ta del av de fria gruppernas repertoar.

Om staden vill behålla kreativt drivande, kulturella krafter med seriösa ambitioner, behövs resurser i form av lokal och kvalificerade ledare. Det behövs en alternativ teaterscen med utrymme på sikt även för de passionerade teatersjälar som inte har rätt ålder eller intresse för att platsa inom de befintliga ramarna, eller i den välsubventionerade världen av musikaler, operetter och revyer.

När jag i början av året var med och startade gruppen teater buzka märkte jag av positiva, hoppingivande reaktioner och stämningar, från såväl aktiva utövare som auktoriteter och beslutsfattare inom kommunens kulturliv.

Buzka har också fått gott stöd från Barbacka – med lån av lokaler och utrustning, samt ett mindre bidrag till sommarens uppsättning – och från kulturförvaltningen med projektbidrag till nästa föreställning.

Jag hoppas och tror därför att en utveckling i rätt riktning är möjlig. För egen och teater buzkas del hoppas jag att såväl jag som gruppen ska slippa, som någon föreslog angående lokalfrågan, flytta till Vinslöv eller Hässleholm för att överleva. Vi stannar hellre och hjälper till att få fart på Kristianstads kulturliv.