Ur spår i Tollarp

Panikteatern från Uppsala förvandlade på tisdagskvällen Tollarps Medborgarhus till en mötesplats för levande teater. Ett sällsynt inslag i dessa tider, vilket i sig är skäl nog att glädjas.

Det som den välfyllda salongen bjöds på var ”en skenbar komedi”. Så lyder undertiteln, med anspelning på styckets källa till miljö och karaktärer: en tågstation, stationsmästaren Brian Bloomfield (Ronald Brandel), dennes assistent Alfred Gibson (P-A Strand) och praktikanten Sheila Smith (Maud Nyberg). Som rollnamnen ger vid handen, är miljön av engelskspråkig härkomst, närmare bestämt en liten brittisk landsbygdsort.

”Skenbar” är ett väl valt adjektiv för den gestaltade verklighet som i dubbel bemärkelse spårar ur under spelets gång.Ur spår är den visserligen redan vid start, då det står klart att stationen ifråga är nedlagd sedan fyra år och dess två anställda blott utnyttjat slumpens giv att fortsätta sina värv som om ingenting hänt. De fysiskt och verbalt tillskruvade männen arbetar på låtsas, kort sagt, och kryddar illusionen med fejkade telefonanrop från angränsande orter, samt en modelljärnväg vars tåg bjuder på stationens enda kvarvarande ankomster och avgångar.

Brian och Alfred har gemensamma drömmar knutna till den närstående pensioneringen, och allt är frid och fröjd ända tills den oanmälde praktikanten Sheila brakar in och ruskar om rejält i dockhusidyllen. Det som följer på hennes ankomst är en Dario-Fo-inspirerad fars med inslag av osminkad girighet, förförelse med onda avsikter, samt våld och ond, bråd död i ”Linus på linjen”-artad gestaltning.

Det som stundtals kan upplevas som schablonmässig barnteater för vuxna, växer ändå slutligen till en god stunds förnöjsam absurditet.