Scum med sprängkraft

Text: Susanna Alakoski
Publicerad 3 december 2011 6.30 Uppdaterad 5 december 2011 10.52
Större eller mindre text

Innan jag åkte till Tyskland hann jag – tack och lov – se ”SCUM-manifestet” på Turteatern i Kärrtorp utanför Stockholm. När jag kommer hem åtta dagar senare har det stormat om föreställningen som fick mig och kompisen att skratta läppen av oss. Monologen baserad på Valerie Solanas ”Scum-manifest” från 1968 är ett radikalfeministiskt manifest som argumenterar för kvinnans frigörelse genom det manliga könets utplåning.

Det är skrivet med svart humor och Solana påpekade själv 1977 att SCUM var ett sinnestillstånd och ett litterärt grepp. Att missa humorn, satiren i denna föreställning är som att inte uppfatta romantiken i ”Romeo och Julia”.

Mest humorbefriade är ”moderatmännen” som blev så uppretade över detta teatrala litterära mordhot mot män att de själva verkade vara i stånd att mordhota i verkliga livet. Per Ström, Sveriges största tönt-antifeminist tuggade fradga i teve. Avslöjade sig begripa mindre än en apa om litteratur och teater. Skådespelaren Andrea Edwards hotas och föreställningen får vaktskydd. Indignationen tycks vara utan gränser. Samma sak hände när Helen Zahavis ”Dirty weekend” (”En jävla helg”) och Anja Snellmans ”Rädslans geografi” utkom i Finland.

När kvinnor vänder på den patriarkala steken haglar kanonkulorna. Men man får sig ett nytt gapflabb, ty man tänker litteraturhistoria och hjärnan gör en vandring genom andra någorlunda kända manifest:

Det futuristiska manifestet av Filippo Tommaso Marinetti från 1909 är en krigsförklaring mot traditionalismen som ville ”förhärliga den aggressiva rörelsen, den febriga sömnlösheten, språnget, saltomortalen, örfilen och smockan”.

André Breton, den surrealistiska rörelsens främste teoretiker, åstadkom tre manifest. Det första utkom 1924.

I det kommunistiska manifestet från 1848 blev både inledning och avslutning berömda.

Också i modern tid skrivs det manifest, Ink bokförlag är till och med manifestnischade i sin utgivning: ”Det nätpolitiska manifestet” av Christopher Kullenberg ställer frågan om nätet är en möjlighet till ”politisk kamp och frigörelse” eller ett ”verktyg för övervakning och repression”? ”Det parapornografiska manifestet” av Carl-Michael Edenborg är ”ett sprängkraftigt upprop för grundandet av en ny erotisk kultur”.

Själv undertecknade jag tillsammans med andra författare ett litterärt manifest 2009.

Men åter till förståelsen av ”SCUM-manifestet”.

Ett konstnärligt verks uppgift är (bland annat) att gestalta en känsla. Vad står känslan för i SCUM?

Att kvinnor stenas till döds, piskas, omskärs, våldtas systematiskt i krig? Att kvinnor blir ihjälslagna? Är arvslösa, att flickfoster aborteras? Att unga flickor fraktas från sina hemländer i öst för att knullas i väst? Katolicismens abortmotstånd? Och detta, som inte går att förstå, men som man måste fatta: ”603 miljoner kvinnor lever i länder där våld i hemmet ännu inte betraktas som ett brott”.

Går det att förstå känslan i Solanas manifest? Går den att försvara?

Får kvinnor visa sitt ursinne över huvudtaget?

Förebilder som Aristoteles, Rousseau, Napoleon och Nietzsche, citeras av Turteatern.

”En kvinna är som en steril man.”

”Av denna grundtanke framgår, att kvinnan särskilt är skapad för att behaga mannen.”

”Naturen skapade kvinnorna till våra slavar.”

”Kvinnor är inte av naturen intelligenta.”

Och så vidare.

Motståndsfjantarna sa sig reagera mot själva våldet i ”SCUM-manifestet”, inte mot att det riktas mot män. Logiskt, annars skulle de väl också protesterat mot annat våld riktat mot män (krig, gatuvåld). Breiviks sinnessjuka manifest, var höll M-fanbärarna och Mr. Töntström hus?

”Författare som bryter den borgerliga konvenansens regler kallas galna”, skrev Jonas Thente i DN (28/11) och citerade Julius Caesar i Shake-speares pjäs: ”Jag vill ha fetlagt folk omkring mig. Fetlagt, välkammat folk som sover gott om nätterna.” Thente menar att ”svenska romaner handlar om konsumtion, klassresor, självuppfyllelse och annat som kvittar stjärnorna lika” och hävdar vidare att den svenska litteraturen ter sig som ”ett trivsamt kyrkkaffe där det snörps på munnen om man kommer in på något allvarligt som stör friden.”

Människan har alltid önskat starkare drycker än kyrkkaffe.

Konsten har alltid uttryckt smaken på dessa drycker.

Som sagt, vi vek oss av skratt när vi såg pjäsen: Vi kvinnor får sitta på röd sammet och luta oss mot guldkuddar, vi serveras vindruvor och godis. Männen hänvisas till klappstolar mittemot, där strålkastarna lyser upp dem villebrådslikt i nattmörkret. Skådespelaren vänder männen ryggen och tilltalar dem endast sporadiskt med något sarkastiskt eller nedlåtande, ibland bokstaverar hon något så att de ska hänga med lite.

Hon framför sittandes bredbent (läs: visar kuken) ett klassiskt verk (Mozart) på blockflöjt iklädd mansmask (vad män gjort = stor kultur).

Hon hoppar bokstavligt talat ut genom fönstret och dikterar SCUM i det fria via högtalare. Människor på tunnelbaneperrongen applåderar och/eller går sin väg.

Skådespelaren hissas upp guldklädd i taket av sin ljudtekniker som uppvisar slaviskt beteende.

Lyckliga suckar hörs.

Och män känner sig konstigt nog sedda trots att utpekad, förlöjligad, skadeskjuten och nermejad vore mer adekvata ord.

”SCUM-Manifestet” kör extra föreställningar nu, fulla hus.

På twitter tackas ”gubblobbyn”.

Leve konsten!

Större eller mindre text



Läsarpulsen
Toppnyheterna just nu