Samordning för en ny läsrörelse

Häromdagen läste jag i något ”fråga biblioteket”-sammanhang frågeställningen, ”hur ska jag orka läsa romaner när jag vant mig vid Twitters 140 tecken?”

Frågan kan uppfattas som satirisk, men den är inte utan betydelse. Ingenting är ju så vardagligt som att läsa. Vi har gått från att ringa varandra till att sms:a, från auktoritär myndighetsinformation till politikers bloggar. Mitt ordprogram reagerar inte längre på ordet mejla, den talspråkliga och försvenskade varianten av email.

Det är inte länge sedan det fanns en betydande skillnad mellan muntliga och skriftliga kulturer i samhället. Läskunnighet krävdes för att läsa tidningen och få information, idag utgörs skillnaden istället mellan att kunna läsa och att kunna förstå. Begrepp som läsförståelse har plötsligt fått en ny innebörd långt bortom pedagogiken.

Även om det alltid funnits en tendens att omfångsrika böcker också är bra böcker så är det kanske inte en slump att de mest uppmärksammade verken just nu är i tegelstensklassen? Kanske kommer uppdelningar mellan fin– och populärkultur att utgöras av uthållighet både hos författare och hos läsare.

Litteraturen har förmånen att den är både tillgänglig och billig. Biblioteken är snabba i inköp, och det tar inte mer än runt ett halvår innan en bok ges ut i pocket. Alla som gett sig på att sälja fjolårets bästsäljare vet att andrahandsvärdet på en bättre begagnad läsupplevelse är mellan en femma och en tjuga.

Till den här artikeln fick jag uppdraget att önska mig tre saker som skulle förbättra litteraturklimatet i Kristianstad. En både angenäm som svår uppgift, det är därför jag tar avstamp i detta om vad som är litteratur och hur den används.

Min synvinkel är litteraturvetarens och kulturskribentens, vilket i praktisk mening innebär att jag fokuserar på berättelser. Min syn på det är att fiktion är som ett slags klet som man kan fiska upp i en stor gryta som innehåller allt möjligt. Det litterära är det som är beständigt, som går att urskilja. Jag ägnar samma uppmärksamhet åt det litterära i en tv-serie, ett datorspel eller reklam som jag ger en bok jag ska recensera. Men jag vill ändå påstå att det här inte är något unikt för mig, bara att jag är snäppet mera medveten om min mottagande roll.

Min första önskan för ett bättre litteratur– och kulturklimat i Kristianstad är att medvetenheten över de berättelser vi matas med dagligen får ett kommunalpolitiskt perspektiv. Att man tar läsförståelse på allvar, och därmed uppgiften att skapa möjligheter för nya läsrörelser. Det handlar om att bredda genrer och fördjupa sammanhang.

En konsekvens av denna önskan är det som står som nummer två på min önskelista nämligen att man inför en kultursamordnare. Detta krav finns redan i det kulturpolitiska programmet.

Kristianstad har flera (sett till yta och invånare) kulturinstitutioner, som alla har hyfsat bra program. Frågan är om det används till sin fulla potential? Varje gång man ska tala om lösningar och utveckling så läggs det politiska krutet på platsen. Man ska bygga något, göra ett stråk eller lägga ett tak. Men problemet ligger inte i att medborgare inte hittar i stan, utan att man inte hittar medborgarna. Retoriken rör sig om att lyfta fram det man kan vara stolt över. Det är inte kulturpolitik, det är fönsterskyltning.

Jag har trott att det i många fall är en politisk fråga, men efter olika samtal i alla möjliga sammanhang har jag börjat undra om det inte finns en ovilja från kulturinstitutionernas sida att samarbeta? I all vänlighet såklart, man vill inte trampa varandra på tårna. Och jag sympatiserar med respekten för att var och en ska få vara expert inom sitt område, men ändå kan jag inte få bort känslan av att definitioner av vad som är ens uppdrag har en hämmande effekt.

Ett exempel på detta är Kristianstad Bokfestival, som trots att den slår sig för bröstet med att vara både störst och mest (i ett regionalt sammanhang) ändå tycks vara något för bara en inbördes klubb. Vilket är ett problem då förebilden för bokfestivalen är Hay-On-Wye, en festival där ”hela orten mangrant sluter upp kring evenemanget”. Men festivalen i den lilla byn i Wales anordnas inte av biblioteket utan av boknäringen, i Kristianstad får inte ens de få bokhandlare och antikvariat som finns delta mer än med ett bokbord. De lokala författarna lyfts också fram i alla möjliga sammanhang runt den walesiska festivalen. I Kristianstad är de knappt synliga mer än med just ett bokbord. En flerfaldigt publicerad författare som tidigare deltagit med uppläsning, fick i år höra att det skulle bli för tjatigt att låta honom delta i år igen.

Koncentrationen runt biblioteket har också en annan förödande effekt. Eftersom man trycker ihop programmet till ett par dagar och låter programpunkterna överlappa varandra så blir det en hel del spring hos publiken. Det är inte bara nonchalant mot en talare att resa sig upp och gå, det är motsatsen till vad som utgör kvalitén i det som är litterärt, nämligen mottagandet som är så viktigt för att skapa dialog.

Min tredje önskan är därför att bokfestivalen är ett evenemang som förankras både i näringen, i de lokala utövarna och i fler institutioner. Alldeles särskilt då man lyfter fram Kristianstad bokfestival som ett strategiskt evenemang för att öka tillväxten i kommunen.

Jag välkomnar en debatt om litteraturens och kulturens roll för en region. Men först, anställ en samordnare.