Årets bästa böcker

Elisabet Nordins tre favoriter:

Siri Hustvedt: "Sommaren utan män"

Mias man är otrogen. Chocken gör att hon hamnar på sjukhus. Tiden som följer hyr hon ett hus över sommaren, en referens till Virgina Wolffs ”Ett eget rum”. Under sommaren omges hon av kvinnor i olika generationer. I sitt skrivande undersöker hon kvinnors villkor, beroendet och påverkan av männen, antingen fysiskt frånvarande eller tyst närvarande. Obalansen mellan mäns och kvinnors liv är slitna teman men Hustvedt gör något nytt av det.

Les Murray: "Längre raklång"

Australiske poeten Les Murrays dikter speglar livsglädje och elände, kärlek och bildning, äventyr och humor och ett intelligent humör. Ofta med hjälp av ordlekar och situationskomik. Med stark närvaro lyfter dikterna fram utkantslivet. Trots svenskans precisa funktioner har översättarna lyckats förmedla något av engelskans sätt att föreslå tolkningar – ett stort plus. ”Längre raklång” slår rakt in i hjärtat.

Jonathan Tropper: "Sju jävligt långa dagar"

Roman på speed ända in i kaklet. Samma genre som Niemis "Populärmusik från Vittula" och Törnqvists "Kioskvridning 140 grader" – fullvuxen tragikomik med fokus på området från naveln och nedåt. Tio-tolv sidor in i berättelsen är läsaren redan presenterad för familjen, den gamle pappan har dött och huvudpersonen Judd har innan dess överraskat sin fru – på födelsedagen och med tårta i händerna – i säng med hans chef, den svinige Wade.

Victor Malms tre favoriter:

Amanda Svensson: "Välkommen till den här världen"

Amanda Svenssons ödestyngda triangeldrama där glittrande Köpenhamn ställs mot unkna Malmö är utan tvekan en favorit det här året. Med egensinnig lätthet och humor svänger sig romanen mellan stilar och språk och ger på så vis liv inte bara åt tre romangestalter utan åt tre egna verkligheter. Det är en berättelse om människor som förväntar sig mer av livet än det i själva verket erbjuder och på så vis en berättelse om människan som i den här vår tid går med axlar krumma av omöjliga drömmar.

Jonathan Franzen: "Frihet"

Att Jonathan Franzens "Freedom" har hyllats så är egentligen lite märkligt, för på ytan är det ingen märkvärdig roman. Berättelsen i episkt format om en amerikansk familjs uppgång och fall har vi sett förr. Ny är dock Franzens mördande skärskådning av den västerländska medelklassens paradoxala liv, hans nedmontering av de föreställningar om ett liv i välstånd vi lever med. Det är också, besynnerligt nog, årets mest underhållande roman, hopfogad av storstilad prosa och ett absolut gehör för samtiden.

Karl Ove Knausgård: "Min kamp. 2"

Jag läste nog den här med samma mani som Knausgård skrev den. Uppslukad. Det är en skildring av vardagen: skrivandets vedermödor, kärlekens krux och matlagningens leda, men med en ton fylld av syfte, av uppriktig önskan om storhet. Livets triviala detaljer, de små segrarna och förlusternas sorgsna eftersmak, står i centrum, nu när litteraturens klassiska tillflyktsorter undan vantrivseln i världen manglats till stilgrepp. Därför är det också en roman om livet, om konsten, ja allt sånt där.

Jan Karlssons tre favoriter:

Erik Johan Stagnelius: "Samlade skrifter"

Vår inhemska kanons kanske enda romantiska geni (1793-1823) äntligen samlad i en box om fem band. Boxen går mot azur, böckerna är närmast betonggråa. Innehållet ojämnt, pendlande mellan sentimentalt och skarpsynt, suckande och serent, fromt och våldsamt vedergällande. Dikt och dramatik, prosa och poesi, epik och vers. Grabben hann inte ens fylla 30, men bländar eftervärlden med versteknik, beläsenhet och hugskott.

Herta Müller: "Flackland" & "Hunger och siden"

Två verk av den europeiska efterkrigstidens förmodligen viktigaste och mest detaljskarpa författare. Jag föreslår att man läser bägge, för att utvinna resistans, samklang, mervärde. Betydande konstnärer skiljer inte skönlitterär prosa från essäistik, gestaltningen från den genomskådande blicken. Müller bottnar och vidgar, oavsett genre. Och vet ända in i märgen hur totalitära system deformerar människor.

Horace Engdahl: "Cigaretten efteråt"

Visst är Engdahl för väluppfostrad, snäll och hämmad för att komma i närheten av Ovidius metamorfoser eller Nietzsches krutblommande och E M Ciorans bistert nihilistiska aforistik. Men han försöker åtminstone. Och den alltjämt rökande skribenten kan inte annat än nicka instämmande åt credot i den titelgivande miniatyren: ”Världens undergång skulle vara en fullt uthärdlig tanke om det bara vore möjligt att ta en cigarett efteråt.”

Charlotte Wibergs tre favoriter:

Elisabeth Hjorth: ”Hängivelsen”

Nils Svensson var inte så tagen av Elisabeth Hjorts prosadebut när han recenserade den här i Kristianstadsbladet den förste mars. Jag, däremot, är desto mer imponerad. Berättelsen om Cecilia, en släkting till ”Barnflickan” i Knutbytragedin, är suggestiv utan att vara spekulativ. Hjorth är en uppenbar lyrisk begåvning som inte nöjer sig med färdigformuleringar utan nogsamt karvar ut sina egna ur språkstammen.

Nicole Krauss, ”Det stora huset”

Krauss misstänkliggörs ibland för att komponera sina romaner på ett alltför kalkylerat, genomspekulerat vis. Själv insisterar hon på att skrivandet sker spontant, intuitivt. Jag är inte säker på om det egentligen spelar någon roll. För resultatet är så starkt och självlysande hur det än gått till. Krauss, med sin besatthet av minne och förlust, blir bara bättre och bättre för varje roman.

Herta Müller, ”Hunger och siden”

Visst hör jag till dem som gläds åt Thomas Tranströmers nobelpris. Men ärligt talat har min glädje över ett dylikt aldrig varit större än vad det var 2009, då det gick till Herta Müller. Och jag fortsätter att glädjas över varje verk som utkommer av henne på svenska. Müllers essäistik är minst lika stark som hennes skönlitterära verk. I ”Hunger och siden” tas vi med tillbaka inte bara till Ceausescus Rumänien utan också till det postkommunistiska Europas främlingsfientliga eruptioner under nittiotalet – något nästintill glömt, men inte försvunnet.

Martin Lagerholms tre favoriter:

Uwe Tellkamp: "Tornet"

En formfulländad litterär inventering av den östtyska erfarenheten och en monumental släktkrönika om en familj i 1980-talets Dresden. Knivskarpt gestaltad skildring av diktaturens många ansikten, och ett episkt verk av bestående värde. De många intertextuella kopplingarna till den borgerliga familjeromanens rika tradition är särskilt intressanta och förstärker dess allmängiltiga karaktär. Ett under av spiritualitet och intellektuell stringens!

Thomas Mann: "Bergtagen"

Den unge Hans Castorp planerar ett tre veckor långt besök på ett sanatorium i de schweiziska alperna, men kommer att stanna i sju år. Det hela utmynnar i en väldig utvecklingshistoria om tiden, kärleken och döden. Manns mästerverk från 1924, här i Ulrika Wallenströms nyöversättning, lär oss allt om människan och hennes öppna och dolda motiv. Fantastisk persongestaltning, lärda samtal om livet och konsten, subtil ironi och berättartekniskt raffinemang. 964 sidor världslitteratur!

Sjón: "Skymningsinferno"

Poetiskt besjälat om de andliga striderna mellan nordisk magi och reformationens maktbud på 1600-talets Island. Schamaner mot predikanter, sinnenas vittnesmål mot kyrkans dogmer. Och i korselden mellan de två kulturhistoriska epokerna befinner sig den egensinnige andeutdrivaren och naturforskaren Jónas. Sjudande litterärt hopkok med kraftig eftersmak, och en värdig arvtagare till den isländska skaldekonstens rika berättartradition.

Bo Bjelvehammars tre favoriter:

Leif GW Persson: "Gustavs grabb"

Från professorsvillan i Elghammar skriver brottsforskaren och författaren om sin egen klassresa, som han minns den och han är en god berättare. Som brukligt börjar det med barndomen med mor och far och det är från far han får det ena mellannamnet Gustav, det andra är Willy. Och det är i barndomens arbetarmiljö grunden läggs till det mesta i GW:s liv och när du har läst detta förstår du bättre hans hållning, hans sanningspatos, hans brist på andra klassers koder, hans vilsenhet och hans svårigheter att känna tillhörighet. Han skriver äkta, öppet och med en god självironi.

Lennart Sjögren: "Den stora munnen"

Lennart Sjögren har varit verksam i mer än femtio år som lyriker, i det mesta som han skriver finns landskapet omkring hans gård på norra Öland. Och det är därifrån han får sin kraft och energi, från havet, träden och djuren, de har alla någonting att berätta för oss, inte minst om de stora frågorna kring liv och död. Han blir bara bättre och rakare för varje diktsamling och inledningsorden andas en okuvlig optimism ”men våra drömmar har vi ändå kvar”.

Niklas Rådström: "Stig"

Stig John Claesson, Slas, dog i början av 2008, Niklas Rådström följde honom genom sitt eget liv, de träffades under lång tid och de arbetade tillsammans. Slas hade en del egenheter och var under långa perioder däckad av alkohol, men Niklas Rådström tar inte fasta på detta, utan berättar om Slas stora förtjänster när det gällde hårt arbete, hans klarsyn ifråga om svenskt kulturkliv, om positioner, inträde och utstötning. Men det som gör denna personliga minnesbok så underbar är att den beskriver de två orden, sann vänskap.

ÅM Hellmans tre favoriter:

Liv Strömquist: "Ja till Liv!" & "Liv Strömquists ABC"

För många år sedan såg jag en revy uppsatt av gymnasieelever i Simrishamn. Redan då var det uppenbart att den vassaste tungan, den skarpaste hjärnan och den allra bästa tajmningen fanns hos Liv Strömquist (iförd baddräkt) och sedan dess har det varit ett rent nöje att se henne gå från klarhet till klarhet. Hennes ovanliga och smått fantastiska kombination av satir, analys och pedagogik är som såpa i mitt hem. Nödvändigt för att hålla småskiten borta.

Bengt Ohlsson: "Rekviem för John Cummings"

Jag kan inte säga att det är årets bästa roman, eftersom beteckningen ställer orimligt höga krav på både på verket och på läsupplevelsen. Men Bengt Ohlssons långsamma och melankoliska gestaltning av den döende Johnny Ramone har dröjt sig kvar. Det är en roman som tack och lov har väldigt lite gemensamt med rockbiografier, men desto mera med hederligt och solitt berättande.

Gilles Peterson & Stuart Baker (red.): "Bossa Nova and the Rise of Brazilian Music in the 1960´s"

Jag är förvisso ett stort fan av brasiliansk musik. Men det tror jag inte att man behöver vara för att bli tjusad av Gilles Peterson och Stuart Bakers sammanställning av Bossa Nova-skivomslag från 60-talet. Det är inte bara en snygg bok utan innehåller insiktsfulla kommentarer och essäer om bossa novans samhälleliga och politiska betydelser. Lämpligt nog gav Soul Jazz Records samtidigt ut en samlingsskiva. Själv lyssnade jag på Sylvia Vrethammars inspelningar med Edu Lobo, det gick lika bra.

Maria Ehrenbergs tre favoriter:

Christian Kracht: "Jag kommer att vara här i solsken och i skugga"

En ”kontrafaktiskt historia”, en alternativ historia som utspelar sig i en framtid där sovjetstaten Schweiz fortfarande krigar mot fasciststaten England-Tyskland. I ett samhälle där skriften inte längre finns försöker en kommissarie jaga ifatt en hög militär som alla vill åt. Hans färd går genom ett kallt, kargt, förött landskap och inget hopp verkar finnas. Eller?

Mary Condé: "Tills vattnet stiger"

Nästa nobelpristagare (?) skriver en bred, myllrande roman om platser, folk och händelser vi inte kan alltför mycket om. Ett nytt Afrika präglat av entreprenörer, ett Haiti där nytt möter gammalt och där en jordbävning blir, helt följdriktigt, ett utbrott av lidanden, politisk korruption och mänsklig godhet – och ondska. En bok att bära med sig länge – och med en ganska intrikat och krävande berättarteknik.

Halldór Laxness: "Fria män"

En fantastisk läsupplevelse. En förfärlig, näst intill deterministisk historia om drängen som efter 18 års slit äntligen kan köpa sin egen gård och gifta sig. Han är äntligen fri – men är han det? Allt går honom emot och det är en rasande bra beskrivning av landsbygd och utan all romantiskt skimmer. En stor roman, mästerligt översatt till svenska av Inge Knutsson. Jag tycker att jag är på Island och talar isländska när jag läser den.