Byen – promenadernas stad

Men vad som mer är hygge är de parallella stråken man kan ta sig fram på, sidospåren till något slags alternativ kommersiell idé om Byen och världen. För, vill man undvika folkmassorna – nu talar vi shoppingstråkens kluster och klungor med nästan galaktiska antal julklappshandlande, gatumusikanter, ljuspynt och skyltfönsterspektakel – och istället närma sig det litet stillsammare, och på så många sätt värdigare Köpenhamn, så finns det gott om ställen att besöka.

Inte bara restaurangerna bortom Strøget känns rymligare, eller de säsongsoberoende barerna med ”Ingen juleøl här!”-skyltar; också museerna blir plötsligt rymligare och tillgängligare när massorna är upptagna med glöggifierad presentinslagning. Även om staden ytterligare befolkas och tyngs av hemvändande och turister öppnar sig andra fält och zoner för oss som inte indoktrineras via televisionen om vad vi ska och inte ska köpa.

Konst, kan man kanske säga, handlar ofta om ett sätt att förstå tid. Och ett sätt att bejaka detta på är att tillbringa ett ögonblick eller två med August Rodins skulpturer på Glyptoteket på Dantes Plads. Dessvärre litet för tätt inpå Tivoli – vi skulle ju undvika det där – men ynnesten i att få skräpa runt i dessa salar är stor, och minnet av känslan överlever nog det av matkassen eller läskmaskinen i det där stora paketet som verkar vara till din farbror. Oväntat nog gör Nationalmuseets permanenta vikingautställning samma sak. Att ställas inför föremål så gamla att de sätter ens uppfattning om nuet på spel, och som gör att en tvingas revidera vissa intellektuella element hos sig själv, är värt så mycket.

Byen är annars en fantastisk promenadstad, med en arkitektur som hela tiden låter sig upptäckas på nya sätt. Jag har ibland svårt att sätta fingret på exakt vad det är, men om jag ska försöka handlar det nog att så mycket, så många byggnader, kyrkor och palats, ger uttryck för ett slags ödmjuk elegans. Minimalistisk lyx. Det är gediget och helt, gammalt och ändå absolut funktionellt. I mitt hus lutar trapporna på ett sätt som ingen svensk hyresvärd skulle tillåta – men jag föredrar detta framför, låt oss säga, gula nittiotalshus med plåtbalkonger och automatiskt öppnande dörrar till vad som ska föreställa en hall men mer liknar väntrummet på någon obehaglig vårdcentral. Byen saknar, åtminstone i centrum, denna typ av dysfunktionell, svensk arkitektur som inte leder någon vart, förutom att isolera oss från varandra.

Det är de här skillnaderna mellan Sverige och Danmark, som ibland nästan tycks spirituella. Och då menar jag självklart inte (bara) spriten. Jo, vinet finns naturligtvis runt hörnet och du handlar det när du vill, men det är som sagt inte detta det handlar om. Köpenhamn har något skimrande inuti och över sig, något lite drömskt behagligt och jag tycker man upplever det under alla dygnets timmar. I morgonrusningen under de tunga kyrkklockornas dån, längs stadens kreativa nervsystem som letar sig in i utomhuset, ut till gaderna och strædena.

Köpenhamn byggs ut, och in. Nya breda cykelbanor i city, kanske mest uppmärksammat på Nørrebro. Här får bilismen se sig tvingad till mindre köryta till fördel för en grönare och aktivare stad. Det trånga och förmodligen inte så hälsosamma Nørreport verkar vara föremål för en totalrenovering som väntas ta ett par år i anspråk, och diskussioner förs nu om förlängda metrostopp och fördjupad infrastrukturell anknytning till Malmö och Sverige.

Det finns så många anledningar till att älska Köpenhamn, och det bästa är vetskapen om att man ännu bara knappt skrapat på ytan.

Läsning: Politiken och ibyen.dk. För nyheter och nöje.

Bio: Grand Teatret. Bra, smart film.

Atmosfär: Glyptoteket. Gratis entré om söndagar.

Bar: Din nye ven, alltid.

Billigaste ølet: risiga Floss. Två flasköl för 25 under happy hour.