En lakritspipa är mer än en lakritspipa

Jag hade just inköpt min veckoranson av lakritspipor i en cigarrbutik, tre stycken för tio kronor, när en kvinnlig miljöentusiast kom fram och frågade om jag gjorde något särskilt för miljön.

Vet inte vilket svar hon väntade sig, blott inte det hon fick. Jag hade reflexmässigt stuckit handen i fickan och fått upp en pipa av lakrits som jag triumferande höll fram och svarade. ”Ja visst, jag till och med röker en pipa av lakrits”. Den unga damens häpnad och skratt blev förlösande.

Efteråt dök i medvetandet upp surrealisten Magritte och hans målning av en pipa, modell snugga. Under pipan står att denna så realistiskt målade pipa inte är en pipa. Vad är det då? Kanske en, jo, en förställd pipa. Vi lär känna verkligheten i ett representativt system, men aldrig ”Das Ding an sich” (Kant).

Vi noterar hur lakritspipans skapare illuderar glöd med de röda sockerkornen i piphuvudet, en lekfull realism som dock inte avhåller oss från att äta upp dem och pipan i övrigt.

Köpsugna människor flaxa ut och in i shoppinggrottorna, de rör sig i en föreställd värld de också, i världen som vilja och föreställning.