Iris - en fråga om känsla

KRISTIANSTAD. Intervjun är slut och Glenn Sorensen kikar nyfiket på anteckningsblocket. Han kan inte läsa vad där står, kan inte ens uttyda bokstäverna. Jag läser en av hans sista meningar. ”Wow”, säger han, ”är det där svenska?”

Konst, tänker jag när jag passerar den tillstängda konsthallen, bär inget facit, konst är ett annat språk, ett eget språk och även om text kan fördjupa bilderna är det, till sist, mötet med bildvärldarna det handlar om.

Glenn Sorensen säger att han är dålig på att marknadsföra sig själv, att det är med bilderna han vill kommunicera, det är dem han vill skicka ut i världen. ”Först därefter kommer jag”, som han uttrycker det. Han har gallerister i flera världsstäder, närmast Köpenhamn, men ingen i Sverige. När han och Eva Larsson öppnar sin gemensamma utställning blir det hans första och största på hemmaplan. Han är uppväxt i Australien, kom till Europa på 80-talet och bor sedan tio år tillbaka i Åhus.

– Visst är det skillnad, jag är betydligt mer nervös än jag brukar. Efter vernissagen brukar jag sticka, nu måste jag stanna kvar.

Han och Eva Larsson är gamla vänner och har alltid haft en god relation till varandras konst. När de berättar om sina bilder ser de både likheter och skillnader, där det gemensamma finns i ett allvar och en gemensam känslokärna. Deras meningar hakar i varandra och snart för jag mina anteckningar utan att behöva ställa speciellt många frågor. Deras samtal är en resa in i färgpaletter, tid och inspirationer.

– Jag gillar ditt arbetssätt, säger Glenn Sorensen och vänder sig till sin kollega, konsten får ta tid och resultatet blir alltid välgjort och detaljrikt. Din konst, och även du som person, har stor integritet och för mig finns det en andlighet i det du gör, en andlighet som jag hoppas också finns i mitt måleri, även om på ett annat sätt.

– Jag tycker inte vi är så olika, fortsätter Eva Larsson, om det finns en speciell känsla i ditt måleri, tycker jag mig känna en ton eller en doft i mina bilder.

Eva Larsson utgår från olika centrum i sina tuschbilder, och utifrån dessa växer mönstermotiven fram. Repetitionen är återkommande. Glenn Sorensen tar stort intryck av sin vardag, trädgården och hustruns många pelargoner, säger att han alltid måste ha en relation till sina motiv. Så har han målat av sina barn, det har aldrig varit aktuellt med några andra personer. ”Det jag målar måste betyda något för mig”, som han säger.

Båda låter arbetet ta tid (”när jag hållt på med en bild i månader, kanske ett år, då tycker jag det finns en speciell tyngd i den”, säger Sorensen), men där han reducerar alltmer gör hon tvärtom, lägger till.

– Jag reducerar aldrig, säger Eva Larsson, utan lägger bara till och till ända tills jag finner punkten där det är optimalt. Ibland händer det att det går det över styr, och det är som allt blir grått igen. Fast det händer också att det är bra att det går över styr.

– Jag har ofta med för mycket till en början och ändrar efterhand på duken. Jag tar bort alltmer i mina bilder, inte bara när det gäller själva motiven, även min palett håller jag på att förenkla, säger Glenn Sorensen.

Motsatsernas spel finns med hos dem båda. Eva Larsson säger att målar hon något vackert vill hon snabbt måla dit något fult, en kontrast. Glenn Sorensens förkärlek för ormar i sina trädgådsbilder rymmer i sig den här dubbelheten, där de farliga ormarnas smidighet och skönhet är bedräglig. De är också sköna att göra, menar han och tecknar i luften en orms form.

– Jag vill alltid göra något som är vackert. I en tidigare bild målade jag en orm som just fångat en fågel som den håller på att äta upp, det är en grotesk bild, fruktansvärd, men jag gjorde mitt yttersta för att göra den så vacker som möjligt, säger han och letar efter ett citat om skönhet, som visar sig härröra från Dostojevskij.

– Skönhet kommer att rädda världen.

Hans bilder är aldrig stora, tycker att det lilla formatet skapar ett mer nära och privat möte mellan åskådaren och konstverket. Eva Larsson däremot har gått upp i storlek, och känner hur hennes bilder ändrar skepnad beroende på hur och var man ser dem.

På konsthallen visar Glenn Sorensen tolv nya målningar och tre keramiska skulpturer. Eva Larsson har skapat fem boxar med sitt måleri. Utställningen har de döpt till ”Iris”, och tänkt på bland annat kopplingen till ögon och synfält. Eller, som Sorensen tycker, helt enkelt ett fint ord, och uttalar det både på svenska och engelska.