Duo utmanar blicken

Att se. Nästan all konst bygger på seendet. Pupill, iris och näthinna bildar oftast den tysta förutsättningen för både konstnär och betraktare. Det kan därför tyckas strategiskt att välja ”Iris” som utställningens namn när två omaka konstnärskap ska samsas under samma tak.

Eva Larssons och Glenn Sorensens konst har inte särskilt mycket gemensamt förutom ett par handfasta utgångspunkter. De två är sedan länge vänner, båda verksamma i Skåne, och delar ett mått av hantverkets tålamod och skicklighet. Medan Larsson arbetar med geometriska mönster i stora teckningar utförda med tuschpenna och linjal, ägnar sig Sorensen åt dovt utsökta betraktelser kring växtlighet och förgängelse i ett småskaligt måleri. Där Larsson förhåller sig till den abstrakta konstens historia, från Hilma af Klint och Mondrians rutnät till 1950-talets konkretism och vidare mot 1960-talets op-konst och popkonst närmar sig Sorensen snarare det sena 1800-talets symbolister. Själv har han nämnt den engelske konstnären och mystikern William Blake som förebild, vars förkärlek för mytiska scenerier och spöklikt laddade kompositioner tycks besläktade med Sorensens skildringar av ormen i trädgårdens paradis.

Jag är frestad att säga att utställningen fungerar mindre bra som gemensamt initiativ, men bättre om man betraktar vart konstnärskap för sig. Båda konstnärer har sina kvaliteter, men vinner för mig inget på att betraktas i relation till varandra. Framförallt hade upplevelsen av Sorensens verk kunnat växa med ett mer samlat, fylligt och förtätat grepp.

Eva Larssons presentation är dock raffinerad. Hon visar sina stora, kvadratiska teckningar på kuber, som kaxigt tar plats i rummet på ett sätt som teckningar sällan gör. Lite synd, kan jag tycka, att inte några fått aktivera även väggarna. I sviten som just bär namnet ”Iris” strålar tuschlinjerna ut på papperet i dynamiska knippen från centrum mot periferin. Ungefär som när synintrycken strålar samman i ögats mittpunkt. Samtidigt pulserar bilderna när linjer, former och energier korsar varandra, medan blicken löper i ständig rörelse längs regnbågens färgspektra. I teckningsserien ”Atlas” arbetar hon även med rutnät och mönster, likt hybrider av Mondrians klassiska Manhattan-målning, byråkratiska diagram och korsstygnsbroderi. Därmed utmanar hon återigen blicken, som irrar mellan detaljer och helhet. Trots mönstrens distinkta skärpa blir man aldrig riktigt färdig med att betrakta en bild. Det är – som alltid när det gäller konst – ett fint betyg. Rent dekorativa är hennes små objekt, färglysande cirkelmålningar på skivor från trädstammar, som till lika delar associerar till årsringar och psykedeliska mönster.

Från en helt annan vinkel närmar sig Glenn Sorensen, född och uppväxt i Australien, naturen. Hans glaserade keramikobjekt av organiska blad utstrålar en romantisk dekadens, likt en växtlighet stadd i sönderfall. Ormen, denna trogna följeslagare i hans motivvärld, slingrar sig vällustigt mot den metalliska svärtan med en doft av försåt och syndafall.

Hans måleri – rosat vid internationella utställningar – kan tyckas enkelt, med utgångspunkt i traditionella motiv som blommor och porträtt. Men utfört med koncentrerad omsorg i bleka, stundtals flourescerande toner mot en fond av nattens dunkel framträder blomblad och människodrag som frusna i tid och rum. Det vardagliga, hustrun vid trädgårdsgrinden, barnets ansikte, framstår egendomligt främmande. Som vore hans bildvärld scenografi för en nattlig saga, pekar varje bild mot sitt eget drama. Om så bara han målar petunians sammetslena vithet, finns i tystnaden en oförlöst spänning. Däri ligger styrkan i hans konstnärskap.