Nästan allt om min mamma

TEATER. I begynnelsen var rörelsen. Och ur den växte orden, handlingen, pjäsen.

Jan Bäcklin är en teaterman. Regissör, pedagog och sedan något år även teaterkritiker på denna tidning. Han har bland annat jobbat med Dockteaterverkstan och varit knuten till Scenforum, med Teater buzka har han återvänt till det egna skapandet och till miljön kring en fri teatergrupp.

I somras hade gruppen sin premiär. Under Kristianstadsdagarna satte de på Barbacka upp ”Slutpunkt – en släng av Beckett”, som också kan ses som en slags programförklaring för vad som var att vänta framöver. Egenskrivet, genomarbetat, fysiskt, mörker och ljus. Och på ett hörn, Bäcklins favoritskådespelare; dockor.

När gruppen nu är redo att presentera sin andra uppsättning är en hel del förändrat – tre andra skådespelare, ny musik och inga dockor – men grunden ligger stadig: arbetssättet, ett egenhändigt skrivet manus och mixen av allvar och humor.

– Vi har jobbat enormt mycket på att få ihop en ensemble, så att alla blir trygga och vågar ta sig över hinder. I dessa övningar kände jag in de tre skådespelarnas personligheter och såg efterhand en handling växa fram. Parallellt med det här arbetet började jag skriva och efter ett tag hade vi en mamma och två söner på scen, säger Jan Bäcklin om pjäsarbetet.

Rörelserna och orden vävdes ihop under repetitionerna, manuset testades och kom successivt att bli en del av spelet. Jan Bäcklin ser det här sättet att arbeta som en förutsättning för att skapa trovärdighet på scen. Är det inte väldigt tidskrävande? undrar jag. Tvärtom, svarar Bäcklin, och menar att orden lättare lärs in om det finns en fysisk grund att utgå från. Så den tid som läggs på manusfria övningar inledningsvis tas igen efterhand.

En måndagskväll besöker jag en repetition. En skolsal med några stolar, övriga möbler utmed väggarna. Av de tre skådespelarna är två på plats, Daniel Mårs och Birgitta Lowén.

Bäcklin introducerar scenen de ska spela upp, de två skådespelarna väntar på signalen och så är de plötsligt där, i sina roller, i spelet. Regissör Bäcklin avbryter då och då. ”Vänta med repliken”, ”Testa med att hänga kavajen över axlarna”, ”Nej, sitt kvar, du lyssnar på vad hon säger”...

Den döda fadern är en centralperson i spelet, trots – eller kanske på grund av – sin frånvaro. Han dog för 19 år sedan och som en tradition om julafton går mamman (Lowén) och de två sönerna till graven. Den ena sonen (Mårs) har flyttat hemifrån, den andra har stannat kvar hemma (Mikael Hallqvist). Var jul ses de, var jul samma sak. Firandet, graven, minnena. Men också lögnerna.

– Det finns något i deras liv som gör att de omges av lögner och halvsanningar, främst hos mamman. Hon förbannar sig själv, sin döda man, lögnerna och ja, hela skiten. Men nu har hon bestämt sig, det här ska bli den sista julen de ses, så här kan det inte fortsätta, säger Jan Bäcklin när han lite motvilligt berättar om handlingen i det familjedrama som ”Graven under granen” är.

– Visst, det är ett familjedrama som utspelar sig under en dag, men här finns både mycket humor och lekfullhet. Även om ämnet kan vara tungt i en pjäs får aldrig gestaltningen bli tung.

Musiken är specialskriven av Christer Paulstrup (för Kristianstadsbladets nöjes- och kulturläsare ett välkänt namn). Den bär en viktig roll, menar Bäcklin och säger att Paulstrup fick några ledord att arbeta utifrån. Som ödsligt. längtan, sorg...

Om Bäcklin är en kollega är ä ven en av skådespelarna det, Mikael Hallqvist, webbredaktör på Kristianstadsbladet och stand-up-artist. Detta blir hans teaterdebut. Mikael Mårs är kulturvetare, som också var inblandad i Teater buzkas första pjäs (dock ej på scen). Mest scenerfaren är Birgitta Lowén, såväl från ensemblespel som monologer, men främst är hon ihopkopplad med lättsammare, komiska föreställningar.

– Många kommer fram till mig och tycker det ska bli roligt att se mig på scen igen, ”då får vi skratta lite”, som de säger. Det är ju vad jag brukar göra, vara med i revyer eller farser, men jag vill inte fastna i något fack, jag vill prova på olika sorters teater. Och som publik kan man bli underhållen utan att skratta, säger Birgitta Lowén.

Hon tycker om sin roll i ”Graven under granen”, Daniel Mårs likaså, ja, han tycker om alla tre i pjäsen. ”De är så levande”, säger han.

För Jan Bäcklin är pjäsen en del i en större satsning. Ambitionen med Teater buzka är att den ska växa vidare, både till antalet aktiva och antalet pjäser. För sommaren finns planer på att sätta upp Tjechovs ”Tre systrar”. Det finns problem, varav ett är lokal. Var ska de hålla hus? Jan Bäcklin:

– Det såg väldigt mörkt ut ett tag. Vi fick inte repetera på Barbacka, istället ställde Folkuniversitetet upp med lokal. De här problemen försenade premiären av ”Graven under granen”, men buzka är bland det roligaste jag har gjort, så gruppen ska jag hålla liv i. Och jag hoppas vi kan göra det i Kristianstad.