Död? Inte hennes poesi

Wislawa Szymborska – nobelpristagare 1996 – är död. Men hennes poesi kommer att överleva, åtminstone så länge det finns läsare med beredskap för häpnad i behåll. Häpnaden är väl just den glosa som mest kommit att förknippas med Szymborskas diktning, till omfånget i paritet med Tranströmers. Glöm inte den specifika vikten!

Hennes dikter kan verka vara pratiga, eller framresonerade, men de äger – inte alltid fast oftast – två särskiljande egenskaper: dels håller de kompositoriskt ihop, dels rymmer de gärna – så att säga insprängt i tankebanorna och bildförskjutningarna – kornen och pärlorna. Ögonblicken av levnadsvisdom och förtätad – om också osockrad – humanism. Glöm inte hennes översättare, Anders Bodegård.

Det härvarande och närvarande – må det sedan gälla en halsduk i ylle eller en cigarrett vid kopp och bokhylla – präglar hennes värv i den grad att man svårligen kan acceptera att hon är död. Så klok och cool hon var, så detaljskarp och slitstark. Politiskt var hon illusionslös, men kring människan som sådan förmådde hon ingjuta hopp. En spröd känsla av att det nog aldrig är för sent.

Samtidigt finns det i denna hart när berättande poesi – ibland tycks dikterna vara kondenserade noveller, strängt koncentrerade och parallellt luftiga romaner – en dragning åt mild ironi och drift.

Människans fåfänga – hennes egen inkluderad – och anpassningsförmåga till rådande konjunkturer och trender får gärna en släng av Szymborskas slev. Hon är älskansvärd men ingalunda oförarglig.

Se även familjesidan, B10.