Vilse i Dublin leder rätt

NY BOK. Roman

James Joyce

”Ulysses”

Övers. Erik Andersson

(Bonniers)

Till det mest imponerande i James Joyces författarskap hör hans förmåga att teckna karaktärer och människor. Han har en osviklig förmåga att fånga in det som människor gör sitt allra bästa för att dölja.

I små, korta prosastycken – som han kallade epifanier, uppenbarelser – fångade Joyce effektivt in det representativa ögonblicket: det kunde handla om en trivial, men noggrant iakttagen händelse i vardagen, ett avlyssnat samtal ute på Dublins gator, frammanade inre röster som han omväxlande gestaltade lyriskt eller dramatiskt.

Dessa korttexter fungerade säkert också som ett slags förövningar för det verkliga kraftprovet: ”Ulysses”, där det ingår flera olika slags skikt av uppenbarelser och förvandlingsnummer. Kanske är det lämpligare att beteckna ”Ulysses” inte som en roman utan som ett ”polyfont diktverk”. Inte minst då vi under denna enda dag då allting utspelas, den 16 juni 1904, får allting berättat utifrån olika synvinklar och perspektiv.

1922 publicerades ”Ulysses” i sin helhet för första gången. Ett, utan överdrift, banbrytande och egensinnigt personligt verk. En tät, existentiellt förbryllande och samtidigt klargörande text där man, vilka kartor man än använder sig av för att orientera sig i den, lätt kan gå så vilse att detta till slut blir det enda framkomliga.

På svenska kom boken ut 1946 i sin första översättning, utförd av Thomas Warburton som 1993 reviderade hela texten igen och då noterade att han gjort mer än 4 000 ändringar. Något som verkligen visar på svårigheterna och komplexiteten i att förflytta litterära texter mellan olika språk.

Nu, efter fyra års intensivt arbete, publicerar Erik Andersson sin beundransvärda nyöversättning av verket. Redan på omslaget slås förändringen fast: boken heter nu ”Ulysses” och inte som i de tidigare svenska översättningarna ”Odysseus”. För övrigt är det ljusblå omslaget med vit text identisk med originalutgåvans formgivning.

Arbetet måste närmast ha fått karaktären av ett slags ”sisyfosarbete”, utan vilopunkter eftersom Joyces textvärld så lätt ockuperar läsarens hjärna och där man till slut inte alltid har det så enkelt med att hålla ordning på de olika spåren och händelsekedjorna. Ett gott råd kan vara att inte läsa mer än 50 sidor om dagen i denna 800-sidiga, 265 000 ordrika berättelse.

Olof Lagercrantz skrev en gång i sin ”Odysseus”-studie att ”det första vi måste lära oss när vi närmar oss Joyce roman är att lägga åt sidan allt som är lärt och konstigt”. Erik Andersson befarade säkert att hans arbete skulle bli ett ”intellektuellt duglighetstest” (som han uttrycker det i en intervju) och han närmar sig Joyce med sin egen kunskap. Hans översättning blir därför modig, vitalt utvidgande och med en humor och frispråkighet som ligger helt i Joyces anda.

Därmed inte sagt att jag alltid delar Anderssons språkliga lösningar (det gjorde jag inte heller med Warburton). Men här finns verkligen utrymme för olika tolkningar. För ingen klarar att följa Joyce hela vägen i de komiska förvandlingarna, i de ändlösa upprepningarna av olika helgon och kyrkofäder, i gliringarna till den religion och politik som han menar har lamslagit det irländska samhället, i en monolog utan interpunktion eller egentlig utgång. Denna Mollys malande monolog som både inleds och avslutas med ett bejakande ”Ja”.

Som översättare är Andersson både mångförslagen och snabbfotad. Han slingrar sig förvånansvärt hel ur Joyce alla konstgrepp och han gör det med en uppfinningsrik munvighet. Då måste han ju också få unna sig att ha litet roligt på jobbet ibland – som när han låter ett Joyce-utrop ”Hells delight” bli till ”Herr Jansson och hans frestelser”(Warburton nöjer sig på samma ställe med ”Hel vete”). En annan gång dyker, ganska oväntat, ett slanguttryck som ”Vad gäspar skorpan” upp. Efter en inledande tvekan bestämmer jag mig för att bejaka ordvalet, det känns ganska befriande och ligger så nära Joyces egen metod att man lätt skulle kunna kalla det för nödvändiga ”joycerier”.

För den som inte tidigare har läst ”Ulysses” väntar en både avgörande och kanske livslång läsning. Det här är en så dynamisk text att man egentligen aldrig blir färdig med den och den bekräftar att konst verkligen är en oavslutad process.

Men läsarterna är också många: en roman om kärlek och svartsjuka, ett drama om social och religiös befrielse, en komisk opera eller, som den franske kritikern Valery Larbaud sa, en nattlig stjärnhimmel. Ju längre man stirrar upp i den, desto fler stjärnor träder fram!

Bortom alla personliga, artistiska och litterära förklädnader och paralleller (Leopold Bloom, Stephen Dedalus, Odysseus, Ingen, Envar, Hamlet och så vidare) är ”Ulysses” ändå främst en bok om två män och en kvinna den där försommardagen i Dublin. En dag då egentligen inte särskilt mycket händer men ändå, som Lagercantz skriver, ”ett jordiskt ögonblick, en av den unge Joyces epifanier som gör anspråk på betydenhet just genom att inte hävda någonting alls, men finnas till”. Den här översättningen gör naturligtvis också att vi ser en hel del av Joyces Dublin i ett delvis nytt ljus.