Ska det aldrig sluta brinna?

En av de senaste somrarna såg Tor Flensmarck ett av Rickarumsteaterns historiska skådespel. Vä hade en mindre roll i pjäsen och genom en elegant teknisk lösning skildrades hur Flensmarcks hemstad eldhärjades år 1612 av svenska soldater. De gula och röda lågorna härjade vilt. Alltihop brann. ”Ska det aldrig sluta brinna?” tänkte Flensmarck i bänkraden och idén till en artikel föddes, en artikel där han ger sin bild av vad som hände i Vä den där dagen för snart 400 år sedan.

Arkiven hade han redan gått igenom, nu ställde han samman resultaten och fann de rätta orden. Verkligheten, menar Tor Flensmarck, var betydligt mindre dramatisk än vad som brukar återges. Hela rasket brann inte. Av det välmående Väs 50-tal gårdar sattes kanske sex sju i brand, och förvarnade av anfallet hade stadens invånare till största del hunnit sätta sig i säkerhet uppe på åsen.

Likväl, för många innebar händelsen en katastrof, och konsekvenserna av överfallet försvann inte med de bortflyende svenska soldaterna. Ett kungligt förbud för att återuppbygga det förstörda kom i slutet av 1612, staden Kristianstad börjar så småningom byggas och i juni 1632 utfärdades även ett definitivt handelsförbud. De stadsprivilegier staden haft under flera hundra år var nu borta. Storhetstiden för den stad som en gång tillhörde de rikaste i Skåne var förbi. Vä blev en landsby bland många.

400 år har gått och Tor Flensmarck har inte bara skrivit en artikel till tidskriften Saxo om, som Hans Holmberg skriver på sidan C7, ”Väs sorgkantade jubileum”, han ska även hålla ett föredrag och har planer på att skriva en bok om staden Väs historia. ”Jag har ju materialet, det gäller bara att få tid att sammanställa det”.

Vi sitter i hans hus, Graagården, som ligger granne med Mariakyrkan (denna dag stängd för reparation) mitt i det gamla Vä. Efter intervjun går jag runt kyrkan. På Eskils väg, tätt intill den vita kyrkomuren, ligger kullerstenarna kvar. Här andas gamla tider, även om det konstanta suset från E22:an lätt kör iväg tankarna åt annat håll. Tillbaka vid parkeringen läser jag på informationstavlan om det historiska Vä. På kartbilden löper en vallgrav runt staden. ”Den har Länsstyrelsen grävt”, säger Tor Flensmarck. I sina forskningar har han funnit uppgifter om att det fanns planer om att på olika sätt bättre skydda Vä, men planerna blev aldrig verklighet. Någon vallgrav har han inte funnit.

Graagarden, som han och familjen köpte 1986, var på ett sätt en återkomst. Släktforskare Flensmarck hade redan innan funnit att gården en gång tillhörde hans släkt, nu flyttade de in i ett gammalt hus med stort renoveringsbehov. Känslan av att komma hem dröjde, men med åren säger han att en allt större tillhörighet har infunnit sig.

– Redan från början var jag intresserad av Väs historia och att få kontakt med gamla Väbor. Vi bjöd därför in några av de äldre i byn, bland annat den siste åldersmannen, för att prata om gamla Vä. Någon gång tog vi fram lite brännvin för att få igång munlädret. Jag lånade min mammas transistorradio med kassettspelare och spelade in alltihop, och fortfarande har jag kvar ett tjugotal kassettband från de här träffarna. Du vet, bara att höra de äldres dialekt är fantastiskt.

På den tiden ägnade Regionmuseet (ja, det hette ju inte så då) en del av sina lokaler åt de historiska städerna Vä och Åhus. Tor Flensmarck besökte museet och fick se den mest kända bilden av historiska Vä, en stad i lågor.

Även om han själv vill tona ner bränningens omfattning tycker han det är synd att museet inte längre har kvar något om Vä. Det byagille i Vä som han var med om att starta, och som för närvarande är vilande, förde fram planer på att ordna en mindre historisk utställning om Vä i närheten av Mariakyrkan. Av de planerna blev det intet, men när det gäller 400-årsminnet finns det nu andra planer på att uppmärksamma den historiska händelsen.

Tillbaka till 1612.

De svenska trupperna om cirka 3000 man har under kung Gustaf II Adolfs ledning rört sig från norra Skåne mot Vä. I utkanten av Vä slår de läger den sjunde februari. ”Ungefär där pizzerian vid början av Kung Valdemars väg ligger idag”, påpekar Tor Flensmarck. (Var tid har sina landmärken.) Ryktet har spridit sig, invånare tar med sig det de kan och lämnar. Under den åttonde februari ger sig soldaterna in i staden, de två kvarnarna bränns, ytterligare gårdar sätts i brand, de stjäl det de kommer åt och lämnar Vä vid 14-tiden. Kursen sätts mot Hovdala.

Vid större bränder skapas brandlager i marken, men enligt Tor Flensmarck har arkeologernas utgrävningar i Vä inte visat på några stora brandlager. Själv har han studerat bouppteckningar från den här perioden, vid en enda gård har han funnit en anteckning om att svenskar skövlat boet. Det var Jörgen Bagare som fick gården förstörd och silverföremål stulna.

När återuppbyggnadsförbudet infördes i december samma år taxerades husen. Även dessa protokoll har han gått igenom. Av ett femtiotal fastigheter har sex ett extremt lågt värde, vilket enligt Flensmarck visar på att gårdarna antingen varit väldigt illa skötta eller drabbats av svenskarnas angrepp.

– Kanske förstördes 10 till 20 procent av gårdarna i Vä under anfallet. Det gör mig lite misstänksam mot det brev Gustaf II Adolf skrev till sin kusin, hertig Johan, om att de fick härja fritt. Stämmer det borde det ha satt större spår i dokumenten. Kungen var tonåring, en spoling, kanske var brevet skryt, att skriva till sin mer erfarne släkting att de brände max tio gårdar i Vä var kanske inte lika häftigt. Om misslyckandet i Hovdala tror jag inte han skrev alls, inte heller om att han höll på att drunkna i en bäck vid Vittsjö.

Historien rymmer fler frågor. En är varför svenskarna styrde vidare mot Hovdala och inte Åhus? En annan vad det deras huvudsakliga syfte var, ockupera eller hämnas? Tor Flensmarck ser den svenska soldatturnén som ett ”hämndtåg som kom av sig”.

Betydelsen an anfallet för Vä har vi belyst, men det var inte sista gången staden brann. En större brand inträffade drygt 200 år senare. Det bryggs öl på en gård när en person ger sig ut i mörkret med en fyrsticka och råkar sätta eld i halmtaket. Elden sprider sig fort och storbranden ödelägger flera gårdar. En insamling startas till de drabbade som inte tecknat avtal med den nya försäkringsbranschen.

Fast det är en annan historia.