Det är vi som är robotarna

Det händer sig allt som oftast att jag vandrar i skogen. En plats för tankar att formas, fara och veckla ut sig. Där bland gran och fur och multnande blad ser man inte minst vid den här årstiden så mycket klarare på det mesta. Med alla tyngande bladverk fallna når blick och tanke stundom riktigt långt.

På senare tid har det grunnats mycket på humanoida robotar, eller hubotar som de kallas i Svt-serien ”Äkta människor”. Berörde faktiskt ämnet redan i höstas i en krönika. I filmen ”Blade Runner” gör de människolika hubotarnas föregångare replikanterna uppror mot sin skapare. Vetskapen om att de är programmerade till en livslängd på fyra år har fått de mest avancerade humanoiderna av Nexus 6-typ att revoltera.

I ”Äkta människor” gör Eva Röse rollen som hubotrebellen Niska. Hon har till skillnad från replikanterna befriats av sin skapare, uppfinnaren David Eisher. Nu leder Niska rörelsen Davids barn vars mål är att befria alla hubotar. I andra änden av tråden hittar vi Roger Pålsson (Leif Andrée) som får symbolisera den frustrerade människan som kanaliserar all ilska över sina egna tillkortakommanden på just hubotarna. Och visst, det kan inte vara kul att bli brädad av en maskin – frun tar familjens robot som älskare.

Serien har många bottnar. Skaparen Lars Lindström, som tidigare gjort bland annat ”Tusenbröder”, är en god iakttagare och får tittaren att rannsaka sig själv; om möjligheten fanns, skulle du då tveka att skaffa en maskinslav till betjänt som dessutom kan tillfredsställa dina lustar? Äger vi inte alla en önskan att sitta där som late greven Gyllensporre och känna njutning av att se andra jobba? Hela herrskap och tjänstefolk-boomen med ”Downton Abbey” som främsta flaggskepp och ett och annat Rut-avdrag som jolle kryssar nu fram på Stora Allianshavet. Lite finare. Lite bättre. Lite borgerligare.

”Vi är dina tjänare/ vi är din arbetskraft/ vi är programmerade att göra/vad du än vill” sjunger Kraftwerk i ”We are the robots” hämtad från albumet ”The Man-Machine”, eller ”Die Mensch-Machine” som man säger på düsseldorfska.

Tyskarnas fascination för ämnet accentuerades ytterligare då bandmedlemmarna skapade en kvartett repliker av sig själva. Till lanseringen av albumet som släpptes i maj 1978, tillverkades robotliknande skyltdockor i naturlig storlek som fick ståta inför pressen såväl som på scen. Senare tog man idén ett steg längre och lät tillverka dockor med rörliga delar.

”Die Mensch-Machine” som helhet är något av en hommage till regissören Fritz Langs futuristiska science fiction-drama ”Metropolis” från 1927, en stumfilmsklassiker i sin tur baserad på en bok av hustrun Thea von Harbou. Inga gula bussar till Solsidan, men ”Metropolis” är bland mycket annat en svidande vidräkning med klassamhället.

Hörde bara slutet av Calle Norléns spaning i P1:s ”Spanarna” härom veckan. Någonting om perfekta människor, politiker och en hubot som mantralikt mumlade ”Vi tar ansvar”. Räcker så och i grunden hur roligt som helst. Samtidigt en signal om vart det här samhället är på väg. Detta ständiga filande på detaljer. Allt för att uppnå perfektion och största möjliga ekonomiska effektivitet, där en fikapaus på jobbet ses som en kontraproduktiv handling snarare än något uppbyggligt.

Räds ärligt människan som allenarådande utvecklingskraft. Så länge girigheten styr finns ingen gräns för nya vansinnigheter. Bara för att något kan göras är det inte detsamma som att det måste göras. Det finns hur många sätt som helst att slå den fria människan i bojor. En gps där. En kamera här. Och hej, FRA. Och allt kan rättfärdigas med att den med rent mjöl i påsen inget har att frukta – den som har det får nu kasta första bullen.

Vi behöver hjälp. Kanske av revolterande hubotar som sina kretskortssjälar till trots inte längre låter sig hunsas som de kapitalstarkas tjänare eller nöjer sig med att vara den statusjagandes tvåbenta accessoarchihauhau.

I skogen kan ingen höra deg skrika, eller om det nu var i rymden (syftar här på en feltryckt reklamtext till videoutgåvan av ”Alien”). Inte bara jag utan även Niska och hennes hubotgarde finner frihet i skogens omslutande famn. När ens inre skriker nickar granar i samförstånd. När välmåendet är i zenit strålar skogens guld från korgen. Människa som maskin i någon slags harmoni.

Christer Paulstrup är musikskribent, och taltidningsredaktör på Kristianstadsbladet. En gång i månaden skriver han Lördagskrönika på kultursidan.

Nästa lördag: Gertrud Larsson.